Inmurade världar
Petter Larsson om byggena som befäster vår rädsla
Först en sandvall. Sedan två linjer med taggtrådsstängsel. Mellan dem underjordiska rörelsedetektorer. Så ännu ett taggtrådsstängsel, och bevakningstorn, helikopterplattor, radar och patrullerande militärfordon.
100 mil långt.
Så ser planerna på den monstruösa mur Saudiarabien nu bygger längs hela sin gräns mot det Irak som är på väg att falla i Islamiska statens händer.
Sak samma i Tunisien. Efter terrordådet i juni hetsbygger man nu en mur mot det sönderfallets Libyen, där islamistiska grupper förmodas ha baser.
Det är bara att konstatera: ett kvartssekel efter den tyska återföreningen är murar högsta mode bland makthavare världen över.
Listan kan göras lång.
USA:s 300 mil långa gräns mot Mexiko har länge varit delvis befäst. Det var länge sedan banditerna bara kunde rida över Rio Grande och vara i trygghet. Och efter terrorattackerna 2001 byggdes nya befästningar.
Israel kompletterar nu sin mur på Västbanken med en mur längs den egyptiska gränsen, och en längs den jordanska gränsen. Syftet sägs vara att stoppa eventuella angrepp från Islamiska staten.
Indien har sedan 80-talet bit för bit befäst sin gräns mot Bangladesh, en gräns som i stora stycken tidigare bara fanns på kartan. Syftet sägs vara att stoppa drogsmugglingen, men kritiker menar att den också skulle kunna användas mot de klimatflyktingar man kan förvänta sig från översvämningarnas Bangladesh de närmaste årtiondena. Man reser också en mur genom Kashmir, för att utestänga muslimska separatister.
Även i Europa är murar populära. Den spanska enklaverna i Marocko, Ceuta och Melilla har länge omgärdats med höga taggtrådsstängsel.
Samma modell tillämpas mot öst. De senaste åren har såväl Grekland som Bulgarien, med stöd från EU, rest stängsel för att hindra migranter österifrån att ta sig in i unionen.
Det senaste exemplet är förstås Ungern, som i samma syfte påbörjat bygget av en 18 mil lång och fyra meter hög befästning av gränsen mot Serbien.
Skälen som vår tids murbyggare anger är nästan alltid desamma. Att stoppa verkliga eller inbillade terrorister - ett tema som vuxit i popularitet med varje terrordåd. Att hindra droghandeln. Och att försvåra för flyktingar och andra migranter.
Dessa motiv glider ofta ihop. Gränserna mellan droger, migration och terrorism löses upp och skapar ett mer obestämt hot utifrån.
Man skulle rent av kunna säga att murarna bekräftar och delvis skapar detta vaga hot. Det sker i ett elegant cirkelresonemang. Dem vi måste resa en mur emot, måste ju vara farliga. Säkrast då att bygga en mur.
På så vis bidrar murarna till att definiera fienden, skapa ett vi och ett dem, och förvandla våra grannar till hotande barbarer.
En förklaring till murboomen är förstås att murar faktiskt fungerar. Man kan stänga folk både ute och inne. Den marockanska muren i Västsahara är till exempel ett stort problem för befrielserörelsen Polisarios räder. Det förstår man av den kanadensiske journalisten Marcello Di Cintios strålande reportagebok Walls (Goose Lane, 2012), där han skildrar livet vid vår tids nya murar.
Men det finns förstås ingen absolut säkerhet. Terrorister och drogsmugglare tar sig in ändå, liksom flyktingar och arbetare. Murarna innebär framför allt högre priser och större risker.
Ta enklaven Ceuta. Den 6 oktober 2005 stormades taggtråden av över 1 000 personer, i det tredje inbrytningsförsöket på några veckor, under vilka 14 personer dödades. Sen byggde man stängslen dubbelt så höga. Men försöken att ta sig in har bara fortsatt. Di Cintio intervjuar en person, Jeffrey James, som försöke att ta sig in 20 gånger innan han lyckades.
Eller ta den mexikanska gränsen. Trots över 20 000 gränsvakter tar sig en halv miljon personer över gränsen illegalt varje år.
Däremot är de väldigt inrikespolitiskt effektiva. De visar att makthavarna gör något konkret. En mur kan aldrig kallas munväder.
Jag tror att det, med ett tankelån från filosofen Zygmunt Bauman, delvis är så de kan förstås. Statens existensberättigande är ytterst att skydda medborgarna från de hot de ställs inför. Under kapitalismen är detta framför allt hot som härrör ur marknadskrafternas omstörtningar: sjukdom, ålderdom, arbetslöshet och så vidare.
När staten inte längre förmår skydda sina medborgare, utan marknadsproblemen individualiseras, krävs nya eller nygamla grunder för legitimitet, och därför nya hot: terroristerna, migranterna, drogerna.
I stället för trygghet erbjuds vi säkerhet - och ännu fler murar.
