Skenheliga stjärnor står folk upp i halsen
De fattar inte att rasism och ekonomisk snedfördelning hänger ihop
Ett par dagar före valet skrev flera svenska liberala kulturjournalister att de skulle rösta rödgrönt. De gillar visserligen inte att betala skatt, men SD:s framfart skrämmer dem så mycket att de måste byta block.
Det är med andra ord inte deras fel att 64 procent av väljarna valde blått.
Det var viktiga texter, som jag själv applåderade. Men jag saknar något i bekännelsen. Innebär ställningstagandet något privat offer? Vad kostar det dem att visa sitt antirasistiska engagemang? Ingenting. En röst för Löfven som statsminister är inte en röst för höjda skatter.
Alliansregeringen har redan gett medelklassliberalerna allt de behöver. Bra friskolor, trygga bostadsområden, låga räntor, skattesubventionerade städerskor. Om några år har de kommit upp i en ålder där de inser att också de är beroende av en fungerande sjukvård vars kostnad alla delar på, men de är inte där än.
Det var också antirasism som fick U2:s Bono att göra narr av Jimmie Åkesson i Paris häromdagen. Bono heilade och fick vajande armar i publikhavet som tack.
Bono är en välgörenhetsikon som i trettio år försökt rädda världen. Han har rest jorden runt för att stoppa svälten i Afrika, aidsepidemin och klimatförändringarna. Hans nya projekt är att rädda EU. Bono är god för plenty of money – som han stoppat undan på Malta, där skatterna inte är högre än 5 procent. Även Madonna, som också har hög svansföring i sådana här frågor, avslöjades i The Panama Papers. Hon vill inte heller betala skatt.
Det är den här skenheligheten som står folk upp i halsen. De rika ska betala, har varit Bonos maxim för att hjälpa Afrika ur skuldberget. För egen del vill han pröjsa så lite som möjligt. Det är sådana som Bono som gör att Åkesson kan plocka poänger på att välfärden inte längre funkar. SD har visserligen inga problem med skattekverulanter, men en eroderad välfärd är den retoriska murbräckan mot invandrarna.
Löfven vill ha en mittenregering, vilket innebär noll chanser att stävja det jäsande missnöjet. Alliansen vill ha en blåblå regering som ytterligare ökar klyftorna. Både Löfven och Ulf Kristersson pratar om ”det svåra ekonomiska läge som väntar”.
Allt pekar mot att finanskrisen 2008 kommer upprepa sig. Vanligt folk står snart med en nota till, och högerpopulismen får ännu mer bränsle.
Bono klarar sig alltid. Med fickorna fulla av pengar kommer han fortsätta elda publiken mot högerpopulisterna, för att nästa dag omskrivas av dem som inte heller fattar att främlingsfientlighet och ekonomisk snedfördelning hänger samman.
Övertygelsen är säkert äkta hos Bono, Madonna och den anständiga borgerlighetens egen drottning, Annie Lööf. Men när ska de inse att enbart antirasism aldrig kan krossa rasismen?
