Debut med extra allt
Emma Nordlanders Kattbarnen är som en vacker gåtfull låttext
Det är inte alltid man blir klok på en bok.
Emma Nordlander debuterar med romanen Kattbarnen - en berättelse om tre övergivna syskon i en svensk bruksort. Tiden är en sorts odefinierbar samtid. Det finns modern sjukvård och gränslösa gympalärare - men inga mobiltelefoner och ingen Facebook.
Pappan i boken har tjänstgjort i Somalia, och den svenska truppen var där 1993. Där träffade han barnens mamma - vilket betyder att Amos, äldsta sonen, är född i mitten på nittiotalet. I boken är han så pass vuxen att han kan arbeta på ortens fabrik. Alltså måste romanens handling utspela sig i ett näraliggande nu.
Den här typen av detektivarbete tvingas läsaren genomföra för varje kapitel i boken, för att kunna orientera sig i den enormt omfattande undertexten. Ovanför ytan sticker en liten isbergstopp upp. Det är 172 sidor, fyllda med hypernaturalistiska, väldigt skickliga skildringar av hur man steker falukorv, diskar för hand och försöker handla så att pengarna räcker.
De tre barnen, Amos och hans systrar Dalia och Ella är övergivna. Mamman dör och pappa rymmer. Början av romanen är laddad med spänning, och läsaren har fullt upp att fånga alla impulser som kastas fram. Dalia gör ett självmordsförsök, fabriken som Amos jobbar på är nedläggningshotad, mammans begravning innebär en svår religiös konflikt - men plötsligt lägger författaren allt detta åt sidan för att i stället börja väva ett suggestivt mönster, eller snarare lägga en fantasifull pärlplatta av själsrörelser och sinnesskiftningar.
Jag förstår inte varför det händer.
Kanske är författaren rädd för realismens fällor. Vill inte dra ner sitt material till ännu en pedagogisk skildring av ungdomar på glid i glesbygd. Vill vaska fram något annat ur sin bråte. Men bråten då, bråten? Varför släpa dit svenska utlandsstyrkan, en strejk, en motsträvig imam - när man i själva verket vill berätta om hur man tillverkar en gunga åt sin lillasyster eller hur en granskog ter sig?
Kattbarnen är en lovande debut - utan att jag riktigt kan bestämma mig för vad den lovar. Den är som en vacker gåtfull låttext, tonsatt av språkets egen musik.
