Hela Sverige ska leva – nej, det verkar inte så
Joakim Bromans bok är ett välkommet inspel från höger
Allt annat än ett ja till parollen ”hela Sverige ska leva” vore politiskt självmord. Men är någon verkligen längre beredd att driva en sådan politik, fördela resurser och prioritera så att det blir sant att ”hela Sverige ska leva”?
Joakim Broman tror inte det, han kallar det ett falskt löfte. I boken ”Döden vid Faxälvens strand” utgår han från lilla Ramsele i västra Ångermanland. Där vid Faxälven växte han upp under en tid när det till skillnad från i dag fanns ett gott liv. Med Ramsele som exempel ger han en större bild av hur många svenska småstäder och glesbygder de senaste 30 åren har utarmats.
Jag delar helt den bild Broman målar upp, och känner igen det mesta om hur små orter i Norrland (och Småland, Närke, Blekinge etc) sakta går till botten i globaliseringens svallvågor. Men jag har också en känsla av att ingen politiker ens säger att ”hela Sverige ska leva” längre – var inte typ Maud Olofsson den sista som verkade mena det?
Jag googlar lite och får träff på en debattartikel från januari i år, av landsbygdsminister Peter Kullgren och infrastrukturminister Andreas Carlson. Den hade rubriken ”Hela Sverige ska fungera” – inte riktigt samma sak som att leva. Det var säkert inte meningen men det är en rubrik som jag menar signalerar en allmänt sänkt politisk ambition.
Hejdå Ramsele, hör av dig när du har nåt att erbjuda
Men valrörelsen 2022, kanske någon invänder, den var ju full av falukorvar, jaktkläder, hjärtlandet och pris vid pump. Jodå, men frågor om ”polisens blinda fläckar, om nedstängda skolor och sjukhus, om små kommuners ekonomi, dök sällan eller aldrig upp.” Det är Joakim Broman som skriver det, i marginalen har jag skrivit ”Ja!” eftersom jag tror att han har helt rätt i att det är frågor som dessa som är viktigast om hela Sverige verkligen ska leva.
Det som gör citatet intressant är att Joakim Broman till vardags är redaktör för Smedjan, den marknadsliberala tankesmedjan Timbros nättidning, och det är också Timbro förlag som ger ut boken.
Nidbilden av en timbroit som betraktar följderna av globaliseringen – låt mig nu generalisera lite – är en axelryckning. Marknadskrafterna har sagt sitt, de industrier som inte har flyttat har rationaliserats, centraliseringen av myndigheter och samhällsservice är en bättre allokering av gemensamma resurser, och skor och böcker kan man köpa online eller i de större städernas köplador. Hejdå Ramsele, hör av dig när du har nåt att erbjuda – kanske kan älgsafari eller ett spa vara nåt?
Men det behövs inte fler nidbilder och Joakim Broman nöjer sig inte heller med marknadsliberala teser. Visst går en del käpphästar igen, som kärnkraften, skattesänkningar och den borgerliga fixeringen vid ett avreglerat strandskydd, men Broman kommer med mer. Som en idé om hur staten skulle kunna kliva in för att garantera sjukvård överallt. Som att kärnkraften inte kommer att räcka, det måste till vindkraft också – och borde inte mer av vinsterna från den stanna där den produceras? Eller med Bromans ord, ännu ett ”Ja!” i min marginal: ”Jag hoppas innerligt att staten kan lära sin historiska läxa och betala det verkliga priset för att ta norrländsk mark i anspråk.”
Och kanske mest oväntat, Joakim Broman efterlyser en klassdebatt. Varför, undrar han, har staten de senaste decennierna i så hög grad gynnat de stora städernas redan välbärgade medelklass? Han räknar upp: rot, rut, maxtaxa, fastighetsavgift, elbilsbonus, jobbskatteavdrag – allt har mest gynnat de som redan har. Var finns politiken som omfördelar till dem som faktiskt har det sämst?
Vi är många som undrar. Jag går tillbaka till Kullgrens och Carlsons debattare om hur svensk landsbygd ska ”fungera” och det är de vanliga förslagen om olika avregleringar – strandskyddet förstås – och sen ett lappande och lagande av befintlig infrastruktur. Absolut ingenting som kan kallas en satsning.
Joakim Bromans bok är yvig och skissartad, på 140 sidor river han av politikområden som skogsbruk, energin, bostäder, välfärd, gör upp med socialdemokratin och ringar in en del liberala brister (och de flesta av de otaliga parenteserna hade kunnat gå in i löptexten eller strykas).
… det är mer än välkommet med en liberal ingång i frågan om hur Sverige bortom universitetsstäderna ska få liv
Det finns förstås massor med enskildheter i Bromans resonemang att ha invändningar emot – satsa på lokala flygplatser, really? – men de är just det, saker att diskutera. Jag uppskattar hans nyktra beskrivning av problemen med sjukvården men saknar den helt avgörande frågan om personalförsörjning (läs: arbetskraftsinvandring). Den ”gröna industrialiseringen” tar ingen större plats i boken – den berör å ena sidan bara några få orter i norr som har helt egna utmaningar, men å andra sidan är gemensamma frågor som välfärd och infrastruktur helt centrala för att den ska lyckas.
Men det är mer än välkommet med en liberal ingång i frågan om hur Sverige bortom universitetsstäderna ska få liv, om hur vi ska bygga goda samhällen. Jag vet inte hur medvetet det är men jag tycker att han fångar något i en kärleksfull fotnot på sidan 62. Vid ett resonemang om hur låga bostadspriser gör renoveringar ekonomiskt vansinniga, lägger han till: ”Det hindrade i och för sig inte min pappa från att renovera hela huset och bygga norra halvklotets största altan, men så är han också tornedaling”.
Det är ju sådan människan är, och inte bara tornedalingarna. Vi vet att det finns värden bortom de ekonomiskt rationella. Vi borde ha en politik som också gör det. Det är det som är hoppet för platser som Ramsele.
