Sablar vilken affär!
Ur vägen moskoviter, det svenska stålet biter än
Knappt har bläcket torkat på avtalet i Vilnius när vi nås av nyheten att det svenska försvaret ska moderniseras. 3700 nya sablar ska införskaffas för den nätta köpesumman 50 miljoner kronor.
En slump?
Skulle inte tro det.
Av Vilnius-avtalet framgår ju att ”både Turkiet och Sverige ska se till att maximera möjligheterna att öka bilateral handel och investeringar.”
(Här borde det kanske i artighetens namn ha stått Türkiye för att undvika ornitologiska konnotationer, men man förstår ju ändå.)
Misstankarna stärks av ett hemligt tilläggsprotokoll som vår utsända grävreporter rotat fram ur en soptunna i Ankara och vars äkthet intygas av kulturredaktionens säkerhetspolitiska expertis ( = den ende som gjort lumpen här).
Det bekräftar att de båda kulturnationernas vapenförbund mot det barbariska Tsarryssland från Det stora nordiska kriget (1700–1721) ännu är juridiskt i kraft och konturerna av en ny triangelhandel skissas.
Sverige skeppar auxiliertrupper till Imperiets krig och misshagliga kurder, förlåt bergsturkar, till Diyarbakırfängelsets rättvisa.
Amerikanska F16-plan levereras pronto till Türkiye (där satt den!) för att bistå våra nya allierade mot våra gamla allierade i Syrien.
Och de turkiska (türkiyeska?) vapensmederna säljer i gengäld ett rejält fång flång nya sablar till kungliga högvakten.
Något mer konfunderande är den post-it lapp, som bifogats dokumentet och på vilken någon skrivit följande odödliga rader:
Han drog sitt svärd från bälte. Och bröt i striden fram. "Hur svenska stålet biter. Kom, låt oss pröva på! Ur vägen, moskoviter! Friskt mod, I gossar blå!"
Undertecknat Kung Ulf, den medelålders hjälte.
