Landsbygden ko-llapsar
Djurbristen hot mot mångfalden
TIDSKRIFT ”I dag är det långt till bonden”, skriver redaktören Carl-Axel Fall i senaste Sveriges natur (4/2014), och tidningen tar ett grepp kring en av de verkliga ödesfrågorna: djurbristen på landsbygden.
Sedan EU-inträdet har jordbruket dragit sig tillbaka från skogs- och mellanbygderna och i stora landsändar växer betesmarken igen med rasande fart med svåra följder för den biologiska mångfalden.
Ann-Helen Meyer von Bremen beskriver på ett klargörande vis hur jordbruksdöden får större och fler negativa konsekvenser än vi kanske tror. När vi väljer att se jordbruket som vilken annan industri som helst, som kan utsättas för konkurrens och rationaliseras och flyttas ut till låglöneländer, glömmer vi allt som sker kring den. Vem vill till exempel besöka en trakt där slyet och myggen tagit över? Eller ens bo där? Med älvstränder och badvikar som inte går att komma ner till. Den så ofta omhuldade turistindustrin måste ta till sig, att också den ingår i ett sammanhang. Den springande punkten är betande djur.
Och det räcker inte med en ensam djurbonde i en landsända, som EU-konkurrensen i dag drivit det till, man måste vara ett nätverk som kan rycka in för varandra, först då blir det robust. Jord- och djurarbete är ett kollektivarbete. Det mår illa av konkurrens.
Vi måste bygga om ekonomin. Det sker redan i det tysta och lilla i utmarkerna. Där finns kanske avant-gardet.
