”Jag skulle tackat ja till Ku Klux Klan”

Lars Vilks talar ut om konstbråket, stödet från SD och varför han åker till en konferens för anti-islamister

En förstenad baguette hänger i ett snöre i vardagsrumsfönstret hemma hos Lars Vilks.

Den hängde där redan när jag besökte honom för fem år sedan.

– Man kan säga att det är ett processverk, säger han.

– Det går väldigt långsamt. Till slut faller den ner. Men kanske inte under vår livstid.

Ett annat av Lars Vilks processuella konstverk är att undersöka om gardinerna kan strykas enbart med hjälp av tyngdlagen. Än så länge är de ostrukna. Lars Vilks hemarbete är kostnadseffektivt, men lågintensivt.

Men en sak har förändrats radikalt i Lars Vilks tvåplansvilla på den nordskånska slätten de senaste fem år sedan. Visst hade han Säpo-beskydd redan då. Men  sällan. Nu möts vi av en beväpnad vakt med skyddsväst som bor i en husvagn strax utanför huset. I trädgården finns rörelsesensorer, flodljus och kameraövervakning. Vilks får inte lämna sin tomt utan att förvarna Säpo. Med cirka 15 minuters varsel kan tre beväpnade praktexemplar till säkerhetspoliser eskortera honom i specialutrustade Volvobilar. Den lilla konvojen är en märklig syn när den skenar fram över den skånska slätten.

– Det skrämmer ju bort amatörerna. Och det är ju amatörer som slagit till här. Al Qaida är inte längre vad de var innan finanskraschen, ha ha.

Sedan 11 december 2010 då Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds på Drottninggatan i Stockholm har bevakningen blivit mycket sträng. Och kanske har tyngdlagen påverkat även Lars Vilks de senaste åren. Men hans blick är fortfarande densamma. Liten, tack vare glasögonen. Men ständigt vidöppen.

För ett par veckor sedan stoppade museet Jamtli i Östersund hans medverkan på en utställning. Motivet var att Vilks ska delta på en anti-islamsk konferens i New York den 11 september – SION. Då hoppade alla andra konstnärer av i sympati och igår tvingades Jamtli att ställa in.

En seger för kollegialiteten, tycker Lars Vilks. Det ska mycket till innan konstnärer gör såna ställningstaganden.

– Men de har hoppat av av princip. Inte nödvändigtvis för att de stöder mig och min konst.

Annars ser det mörkt ut för yttrandefriheten tycker han.

– Jag kan ju inte ställa ut.

Ingenstans?

– Jo, jag ska vara med på en utställning i Stockholm. K G Nilson bjöd in mig, men  sa samtidigt: ”Inga Muhammed”. Människor är rädda. Och föreläsningsuppdragen har blivit mycket färre.

Hur går det ekonomiskt?

– Mitt måleri har ersatt det. Jag målar rondellhunden i klassiska konstverk. De säljer men är outställningsbara. Inga anständiga ställen vill visa dem.

Har din konst förändrats efter Breivik? Han nämner dig i sitt manifest.

– Han nämner väldigt många. Det är ju närmast ett uppslagsverk. Om man är nämnd i ett extremt manifest betyder det inte att man är skyldig till något.

Är du medlem i Tryckfrihetssällskapet?

– Nej.

Vad tycker du om dem?

– De är väldigt ensidiga. Lars Hedegaard är ju en väldigt sträng Islamkritiker som tror att islam hotar överta Europa. Han går in för det 100 procent. Och sällskapet har blivit helt dominerat av det. Men så länge de går civiliserat till väga får de väl driva sina frågor.

Vad har de gett dig för stöd?

– De har tryckt och sålt Muhammedteckningen. Jag har inga fördomar om det. Business is business. Den sålde rätt bra. Och jag var med på en turné i Kanada 2010. Fast det mesta blev inställt av säkerhetsskäl.

Har du någonsin grälat med dem?

– Nej. Men Hedegaard tycker att jag tar för lätt på de här frågorna. Det irriterar dem att jag aldrig tagit ställning till hotet från Islam.

Är Islam ett hot?

– Nej. Islam har ingen chans att hota moderniseringen. Jag ser det som tillfällig hysteri. Muslimer är ju ingen enhetlig grupp. Vi har ju en lokal muslim här, vi kan kalla honom ”Charlie”. Han har hotell häruppe. Han är väldigt trevlig och vi har träffats några gånger. Och han säger ju att jag inte ska oroa mig. Men så säger han också "du ska passa dig för irakierna alltså”, ha ha. Charlie är ju en sort. Han sköter sitt, va.

Så vilka är de extrema muslimerna?

– Jag vet ju inte mer än vad du gör. Jag har förstått att de finns i Örebro och Uppsala och även i Karlstad. På platser där du har en talrik population muslimer så får du ett gäng som är extrema och de har säkert kontakter med andra. Tyvärr går man dem till mötes. Det är en olycklig liberal hållning.

Daltas det för mycket med dem?

– Ja, det är som att polisen bjuder på ägg och säger ”kasta med förnuft” när jag dyker upp. Vi gör inget åt att ni skriker  "Allahu Akbar" men om någon skriker ”svartskalle” ska vi se till att de blir anmälda. Det gör ju att muslimer blir väldigt illa sedda för folk tror att de är äggkastare allihopa.

Vad borde göras?

– Man skulle ju fördöma dem. Entydigt. Men varje gång drar Mattias Gardell och Jan Guillou hela den här valsen att de här människorna är utsatta och det är våra fördomar och klart de har rätt att reagera.

Har du kontakt med andra muslimer som gillar dig?

– Här finns ju inte speciellt många. Det är ju Charlie. Mitt problem är att jag fått en väldigt dålig image i de här kretsarna eftersom jag inte får framträda. Jag kan ju inte komma till Rosengård.

Skulle du vilja bli inbjuden dit?

– Jag skulle gärna komma dit.

Istället har du fått stöd från Sverigedemokraterna.

– Ja, ja. Det är ju ganska givet.

Vad tycker du om det?

– Man får vara glad för det stöd man får. Men Sverigedemokraterna är en omöjlig politisk hållning för mig. De är ett populistiskt parti.

De har en kulturpolitik som vill stoppa provocerande konst.

– De gör ett mäktigt undantag för mig.

Har ni kontakt?

– Det händer att de kontaktar mig och säger att de ger mig fullt stöd. Och det går ju inte att sortera bort de som mindre vetande. Många tror att de är idioter från landsbygden, men jag hade ett team här. De var välbelästa akademiker. De ville att jag skulle förklara Anna Odells konst för dem.

Röstar du på Sverigedemokraterna?

– Jag röstar inte. En konstnär ska inte ta ställning.

Men hela ditt verk är ju politik?

– Men mycket mera grundläggande. Det handlar om yttrandefrihet. Den måste vara så total som möjligt. Visst kan du kalla det politik.

Och nu har en av världens hårdaste anti-islamister, Pamela Geller, bjudit in dig till New York.

– Det började med att hon skickade en check till mig. Det var inte mycket. 500 kronor. Först trodde jag det var ett skämt, men jag gick till banken och det var ju riktigt. Sen hörde jag inte mer innan jag fick en epost som frågade om jag ville vara med på SIONS möte. Efter att ha funderat lite så tackade jag ja.

Hur tänkte du?

– Det var inte mitt initiativ att åka dit. Och SION är ju inget man kan bortse från. De har ett växande politiskt inflytande. Deras kampanjer väcker våldsamt uppseende. Och Geller kan ju svara för sig. När hon svarar på kritik är hon formidabelt skicklig.

Ehhh.. hon hävdar att Obama är en "jihadpresident".

– Hon har sagt att han är son till Malcom X och att hans mor arbetar inom pornografin, också. Men hon har dragit tillbaks de där påståendena och sagt att hon hade felaktiga källor.

Det låter inte jättesmart i mina öron.

– Men såna saker väljer man ju ut för att hon ska framstå som dum. Det är kanske inte det mest typiska för Pamela Geller. Hon dyker samtidigt upp och kommenterar på FOX news. Hon är ju en högerrepublikan som driver israelfrågor. Det är inget jag tycker är intressant. Men det är en politisk kraft som förmodligen blir en del av presidentkampanjen.

Vad tycker du är bra med SION?

– Det är väl inget särskilt bra med dem. Det enda är väl att de inte förespråkar våld. Det är en demagogisk rörelse.

Så varför stöder du dem genom att åka dit?

– Jag kommer klart att säga att jag är där som konstnär. Att det är en del i mitt konstprojekt. "You are a work of art".

Ska du skapa konst på konferensen?

– Alltså… jag har ju lite kort att spela i det här. Men det går ju inte att släppa ut dem nu. Det skulle bli väldigt fel. Det finns ytterligare motiv till att jag åker dit. Jag vill understryka att jag har tänkt igenom det här noga. Men jag tänker inte ställa till med någon skandal. Som konstnär är det svårt att säga vad det ska användas till innan man sätter mejseln i sitt marmorblock...

Finns det någon organisation du skulle tacka nej till?

– Om Ku Klux Klan bjudit in mig hade jag åkt dit. Fast mer av kuriösa skäl. De är ju så meningslösa numera. Men det finns nazistorganisationer som är så obetydliga att de inte har något att tillföra.

Har du kontakt med nazister?

– Nationell.nu ville intervjua mig. Men jag svarade inte. Jag har ju sett hur de håller på med sina judiska konspirationsteorier. Samtidigt spelar det ingen roll. Man anklagade Herman Lindqvist för att legitimera dem genom att intervjuas där. Men det är inte så legitimisering går till.

Allt verkar så relativt för dig. Finns det något som är rasism?

– Rasism är ju rasism. Men man får ju inte tala om raser längre. Det anses ju rasistiskt att tala om raser.

Ska man prata om "raser" tycker du?

– Det är ju ganska praktiskt eftersom människor ser olika ut. Hur ska man formulera det om man inte säger att vi har olika raser? Somliga har olika hudfärg. Somliga är kortvuxna. Om man på grund av det diskriminerar människor är det  en form av rasism. Men om du diskriminerar en grupp människor som har en viss åsikt – är du rasist då?

Har vi för stor invandring i Sverige?

– Den är för stor i förhållande till resurserna. Jag har inga synpunkter på hur många man tar in, men de måste omhändertas. Många tror jag hatar muslimer och invandrare, men jag har inget problem med människor från andra länder. Jag är själv estländare. Däremot är jag mot mångkulturen som ”kitsch”.

Vad är ”mångkultur som kitsch”?

– När du har en statlig institution som bestämmer att nu ska det vara "mångkultur". Det blir nästan outhärdligt. Man ska fira midsommar och det går inte för då ska man ha olika grupper som ska framträda för att vi inte ska verka som rasister. Men mångkultur är ju något du inte kan stoppa. Internationaliseringen för den automatiskt med sig.

Nu låter du verkligen som en sverigedemokrat.

– Ja. Ibland kan man ju dela åsikter. Men det har ju debatterats på många håll. En lång rad liberala politiker och debattörer har ju dragit i de här trådarna.

Lars Vilks behöver inte ens ringa Säpo den här gången. Plötsligt står tre anonyma jättar i trädgården.

Vi gör en snabb utflykt till Nimis – Vilks gigantiska och olagligt uppförda träskultuptur som på sin tid var en följetong i tidningarna.

Säpomännen har inte en chans när den 66-årige konstnären skuttar ner för  klippblocken. Det vore väl att ta i att påstå att han trotsar han tyngdlagen. Men fort går det.

– Jag började bygga 1980 och  först 2001 var alla konflikter över. Mina verk tar alltså i genomsnitt 21 år. Muhammedhunden har jag levt med i fem år nu. Alltså har jag ungefär sexton år kvar innan det är klart.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln