Dags att gå till försvar för ekomodernismen
Den är ingen enkel ”technofix” – snarare klassisk socialdemokratisk politik
I en uppmärksammad artikel i somras konstaterade författaren Jonas Gren att vi befinner oss i ett ”postekologiskt tillstånd”. I detta tillstånd – där lösningen på klimatkrisen stavas koboltgruvor och transformatorstationer – heter den bakomliggande ideologin ekomodernism. En sorglig tanketradition som dels tror att avancerad teknik ska stoppa utsläppen (”technofix”), och dels på status quo.
Givetvis svarade ingen på artikeln. För i Sverige kallar sig ingen ekomodernist.
Gren är inte ensam om sin kritik. I SvD menade Per Högselius, professor i teknikhistoria, att alla svar på klimatkrisen numera är ekomodernistiska. Dessa står i motsättning till livsstilsförändringar, som till skillnad från ekomodernismen, varken har stöd bland befolkningen eller politikerna.
Trots denna påstått mangranna uppslutning svarade ingen heller på hans artikel.
I humanekologen Alf Hornborgs bok Kannibalernas maskerad svingas ordet ”ekomodernism” på ett sedvanligt arrogant sätt. En ideologi för idioter, som tror på solskärmar och koldioxiddamsugare uppe i atmosfären. David Jonstad i sin tur använder inte e-ordet, men det är uppenbart vad han har i kikarsiktet när han skriver att ”vägen till helvetet är kantad av laddstolpar”.
Att ingen svarat är inte konstigt. Numera erkänner en tung kader av IPCC-forskare att teknikförändringar inte kommer räcka för att rädda klimatet. Även livsstilsförändringar behövs. Ekomodernismen är en ideologi för den som tror att kärnkraft ska lösa alla energiproblem, att evig tillväxt är möjlig och att marknadsekonomin är vägen framåt. Eller?
Faktum är att ekomodernism har lite med detta att göra. Begreppet har visserligen använts sedan 70-talet och betecknat en mängd olika synsätt. I sin enklaste form innebär det en tro på att förnuft, vetenskap och storskalighet ska lösa klimatkrisen, vilket står i motsättning till anti-modernistiska idéer om småskalighet. Men som genomarbetad filosofi knyts den oftast till Breakthrough Institute, bildat i Kalifornien 2003.
Liksom alla breda ideologier kommer ekomodernismen i olika former. Till Breakthrough Institute finns både marknadstillvända och socialistiska tänkare kopplade
Centralt för institutet är inte tron på kapitalismen, utan att staten investerar i uppdragsorienterad forskning kring grön teknik. Viktig i sammanhanget är ekonomen Mariana Mazzucatos bok Mission Economy, där hon visar hur enorma statliga satsningar i Apolloprogrammet skickade två män till månen på sju år. Denna modell – där staten tar en aktiv roll i investeringsprocessen – kan rädda oss undan en klimatkatastrof, menar Mazzucato. I Sverige innehåller Vänsterpartiets förslag om att frigöra 700 miljarder till klimatinvesteringar inslag av uppdragsorienterad ekonomi.
Ekomodernismen har alltså lite att göra med ”technofix”. Inte heller med en blind tro på marknaden. Snarare framstår ekomodernismen som en klassisk socialdemokratisk ideologi. Som Jonathan Symons konstaterar i boken Ecomodernism har en innovationsfokuserad klimatstrategi i stor skala dock aldrig prövats – i något land.
Liksom alla breda ideologier kommer ekomodernismen i olika former. Till Breakthrough Institute finns både marknadstillvända och socialistiska tänkare kopplade. Dessutom smälter ekomodernismen samman med den närliggande idén om en grön ny giv, alltså att staten investerar sig ut ur klimatkrisen. Här nedan vill jag peka på den systemkritiska delen av ekomodernismen, som uppstått i synergi med rörelsen för en grön ny giv. En ekomodernism för vänstern, om man så vill:
- Ekonomisk planering istället för nedväxt. Att alla ekomodernister tror på oändliga uttag av naturresurser är en myt. Snarare utgår de vänstersinnade från att ekonomisk planering är ett effektivare sätt att bemöta resursbrist än ”grön åtstramningspolitik”. Idag har allt fler övre medelklasshem potential att gå ”off grid”, med två elbilar på uppfarten, solceller på taket och ett stort batteripack i källaren. Som Per Sicking påpekar i Flamman låter detta som den gröna rörelsens dröm om decentralisering och självförsörjning, men eftersom litium och kobolt är ändliga resurser framstår det som en mardröm ur ett systemperspektiv. Lösningen på detta stavas inte nedväxt, utan ett statligt helhetsgrepp på hur resurserna utnyttjas.
- Hur mycket el kan vi producera? Energidiskussionen i Sverige idag utgår från hur mycket el vi måste ha. Ofta sägs det att vi bör fördubbla vår elproduktion inom några decennier. Men ett rimligare – och mera systemkritiskt – perspektiv vore: hur mycket ny elproduktion kan vi skapa på ett realistiskt sätt? Att i ett sådant sammanhang räkna bort kärnkraften vore huvudlöst. Industrier med behov av höga temperaturer kommer att få svårt att finna detta i annan fossilfri elproduktion. Kärnkraften är, som vänsterpartisten Micke von Knorring uttryckt det, nyckeln till att vi ska sluta vara en civilisation som eldar.
- Satsa på energiforskning. En av de första sakerna Margaret Thatcher gjorde var att dra ner anslagen för grundforskningen. Sedan 1980 har de rikaste länderna minskat sina statliga anslag till energiforskning från 11 till 5 procent, enligt IEA. Sedan 2009 har de minskat i absoluta termer. Detta dementerar en av de mest spridda fördomarna: nyliberala stater tror inte på ”technofix”.
- Livsstilsförändringarna kommer ovanifrån. Ofta ställs ekomodernister mot de som förespråkar livsstilsförändringar. Det är en falsk motsättning: vattendelaren är snarare synen på hur livsstilsförändringarna uppstår. Vänstersinnade ekomodernister pekar ofta på att de kommer ur stora statliga projekt: till exempel uppstod en odlingsrörelse med ”Victory Gardens” i Storbritannien under andra världskrigets krigsmobilisering. Och i Sverige på 70-talet skapades en folklig energihushållning när staten gjorde en stor satsning på att minska oljeberoendet.
- Ett postkolonialt perspektiv. Om världens nio miljarder människor skulle lägga sig till med medelinkomstländernas standard (fungerande hem, spisar, pålitlig el) men skippa höginkomstländernas (flygresor och egna tvättmaskiner), skulle vi få ett energiuttag motsvarande 1,5 gånger förbrukningen 2010. Symons påpekar att nedväxtförespråkare implicit utgår från att fattiga länder ska fortsätta vara fattiga. Satsningarna på energiutveckling har därför en postkolonial aspekt. Ett viktigt begrepp för flera ekomodernister är ”energijämlikhet”.
Detta är bara ett urval av perspektiv ur den rika diskussion som förs inom den ekomodernistiska rörelsen. Det jag inte har tagit upp är de svagheter och barnsjukdomar som behäftar den. Till exempel ägnar sig få ekomodernister åt att diskutera den lika allvarliga biodiversitetskrisen. Inte heller får jordbruket och konstgödslet den uppmärksamhet det förtjänar. Synen på dessa frågor skulle dock behöva en egen artikel.
I USA är det vanligt att vänsterdebattörer kallar sig för ekomodernister. Matt T Huber, Holly Jean Buck, Leigh Phillips och kretsen kring tidskriften Jacobin är några prominenta företrädare. I Sverige är det däremot ovanligt att man använder termen. Trots detta finns det ett antal personer som rör sig i ekomodernismens gravitationsfält: Kalle Sundin på Katalys, Per Sicking på Flamman och Kajsa Borgnäs med sin enastående bok Ingen tid för illusioner. Även Rickard Warlenius som visserligen tar avstånd från begreppet i en nyutkommen bok (Klimat, tillväxt & kapitalism), men samtidigt bekänner sig till en snarlik modernistisk tradition. Jag avslutar med att nämna dessa namn med hopp om lite ordning och reda i debatten. Och att någon ska våga ta upp alla kastade handskar.
