Det är så ekande tyst om hatet mot muslimer
Inte ens öppen, rak rasism från justitieutskottets ordförande skapar några reaktioner
Ordföranden i riksdagens justitieutskott säger att han vill förbjuda muslimska symboler. I en debatt i Sveriges Radio är han tydlig: han tycker att halvmånen är att jämställa med hakkors.
Richard Jomshofs uttalande är anstötligt och grovt, han lyckas med att både hetsa mot muslimer och relativisera nazismens brott. Ändå uteblir reaktionerna nästan helt. I radiostudion får Muharrem Demirok, partiledare för Centerpartet, bemöta. Demirok frågar stillsamt om vi längre hör och förstår vad Jomshof säger. Han berättar om ett skolbesök han har gjort samma dag, med barn på mellanstadiet som vunnit en lästävling. Demirok frågar Jomshof om han har funderat på hur det känns att gå i fyran och bli utmålad som ett hot.
Debatten är så typisk, så plågsam. Det handlar inte längre om islamism, om varningar för extremism eller antidemokratiska krafter. Det handlar om rak, öppen rasism och en retorik som är urskillningslös, hatisk och blind. Det i sig är inte nytt från Sverigedemokraterna. Det nya är att nästan ingen reagerar. Från Jomshofs samarbetspartier, dessa så kallade liberaler, kristdemokrater, moderater, hörs i stort sett ingenting. En minister twittrar att hon är stolt över Sverige som mångreligiöst land. Det känns pliktskyldigt. Ingen är upprörd, det saknas engagemang.
Det är också intressant vem som får svara. Demirok är en liberal politiker och talar principiellt för rättsstatens principer och demokratin. Men han är själv muslim och därmed på något sätt anklagad, i debatten tvingas han i praktiken försvara sitt eget människovärde. Det är förnedrande, för honom och för alla oss andra.
De flesta muslimer jag känner är sekulära, lever som jag själv
Efteråt, i radion, uttalar sig den politiska kommentatorn Helena Gissén. Hennes man PM Nilsson är en av de strateger som haft som uttalat mål att föra SD till makten. Gissén säger att det inte blir några reaktioner på Jomshofs uttalande eftersom alla redan vet att han tycker så här. Jag tänker att hennes egen brist på reaktion också är en reaktion. Före SD-regeringen hade kommentarerna från radions experter varit annorlunda, trots att Jomshofs uttalande är farligare nu. Men kan jag skriva så? Det är en subtil anklagelse om något som uteblir, en brist på demokratisk reflex och känsla, och därför svårt att ta på.
Ingen vet exakt hur många muslimer som bor i Sverige, vi för inte den sortens statistik i vårt land. Vad är ens en muslim? Räknas jag själv som kristen, trots att jag inte är med i svenska kyrkan och inte tror på gud? Jag kan många psalmer, jag har läst en del i Bibeln. De flesta muslimer jag känner är sekulära, lever som jag själv. Men med andra rötter, en annan historia, berättelser. I en rapport från Umeå universitet från förra året läser jag att av de uppskattningsvis fem procent av befolkningen som har muslimsk familjebakgrund praktiserar ungefär en femtedel islam. Min poäng är att Sverige i huvudsak är sekulärt, religiöst svalt, med en liten grupp praktiserande troende inom varje trosgrupp. Men alltid detta misstänkliggörande från politiken, alltid detta hetsande, alltid riktat mot muslimer.
På Folk och försvar ställer sig landets statsminister upp och håller ett tal. Grundlöst pekar han ut nyblivna medborgare, invandrare, för att ha bristande försvarsvilja. ”Medborgarskapet är ingen resehandling”, dundrar han. Vilka pratar han om? Alla vet. Kristersson säger inte ordet muslimer. Det behöver han inte. Detta är en dans där SD för och Kristersson följsamt håller takten. I sak har statsministern inga belägg för misstänkliggörandet, i stället finns det siffror som visar att han har fel.
Den som aldrig blir hörd, alltid misstänkliggjord, kommer att dra sig undan
Det finns så få muslimska röster i offentligheten. Jag vet många som inte orkar längre. Det handlar om utmattning och hat, men också om hot. Det är farligt att tala. I höstas misshandlades journalisten Bilan Osman svårt när hon gick på stan. Hon visar sitt ansikte i offentligheten iklädd sjal. Gärningsmannen ska specifikt ha hänvisat till hennes skrivande innan han sparkade och slog henne. Som redaktör tvekar jag själv ibland av omsorg, känner att jag vill skydda skribenter, vill inte skicka ut dem till vargarna. Så uppstår ännu en brist.
I Dagens ETC skriver författaren Johannes Anyuru, en av det intellektuella Sveriges giganter, om tystnaden han observerar när det är muslimer som dör, apropå kriget i Gaza. Han skriver om det som saknas: ”…jag undrar om inte bara den som tagit emot den dehumaniserande glosan mitt i en folkmassa, eller en gång stått inför myndigheternas svala, halvt bortvända godtycke, helt kan förstå tystnadens tyngd”.
Det som pågår i Sverige nu, både det som sägs rakt ut och det som uppstår i frånvaron av ord som inte sägs, skapar så mycket splittring, så mycket smärta och rädsla. Det är farligt. Den som aldrig blir hörd, alltid misstänkliggjord, kommer att dra sig undan. Jag oroar mig för att SD och deras lydpartier driver på den radikalisering de själva säger sig oroa sig för. Socialdemokraternas bidrar också, med sitt eviga och ensidiga malande om problemen med invandring, med invandrare. Oppositionen är så tyst.
Tror svenska politiker på sina egna ord, de om människors lika värde? Om de gör de så agerar de inte därefter. Jag pratar inte ens om invandringspolitik längre, om volymer eller asylrätten. Jag pratar om de människor som finns i Sverige, som lever här tillsammans.
