Säljande Grimmheter
Kristofer Ahlström om ”Hungerspelen” – och Hollywoods nya framgångssagor
Lättnadssucken som hördes häromveckan från landets samtliga tweens kan bara beskrivas som bråddjup.
Den uppståndelse som utbröt kring SF:s 15-årsgräns på filmatiseringen av Suzanne Collins ungdomsbok Hungerspelen förbyttes nämligen i utpustad befrielse när gränsen sänktes till elva år av Statens Medieråd, som i sin förmildrande motivering beskrev ”en ung, stark hjältinna som kämpar framgångsrikt”.
Hungerspelen, som tryckts i 25 miljoner exemplar och i Sverige ges ut på Bonnier Carlsen, är en våldsam historia om faderlösa flickan Katniss, en jägare som deltar i en gladiatorliknande kamp till dödsdokusåpa för ungdomar i åldern 12–18.
Om mönstret känns bekant är det inte konstigt. Samma spår (föräldralös ungdom övervinner yttre och inre utmaning och lotsas in i vuxenvärlden) löper genom sentida fantasysuccéer som Twilight, Harry Potter, och hela vägen tillbaka till de arketypiska barnsagorna, de muntliga moralläxor som nedtecknades av bröderna Grimm på 1800-talet.
Och som varje gång en strömning visat sig ha kommersiell bulldozerkraft (facit: 17 miljarder kronor i biointäkter efter de tre första Twilight-filmerna) letar man sig därför tillbaka till den ursprungliga ådran för att vaska vidare. Det är därför bio- och tv-tablåerna nu ser lätt anakronistiska ut, rentav med tvåhundra år på nacken. Men snarare säger utbudet allt om vår tid.
På Kanal 5 i Sverige visas Once upon a time, tv-serien där en havande Snövit hamnat i exil i verkligheten. I fjol gick först Beastly (Skönheten och odjuret i tween-tappning med Mary-Kate Olsen) och sedan Rödluvanrullen Red riding hood upp på bio (i regi av Catherine Hardwicke, regissören till Twilight). I år är det Snow white and the huntsman (med emogenerationens fixstjärna Kristen Stewart, huvudrollsinnehavare i Twilight-filmerna) och Hans och Greta. Hollywoods actionexperter har till slut lossat greppet om serietidningen och riktat blickarna bort från pojkrumsflåsiga Captain America- och Iron man-äventyr mot historier om och för tjejer med en fot i puberteten.
Att utmana manliga målgrupper – inte med en rosa prinsessklänning utan så att säga på deras egen spelplan (Katniss i Hungerspelen är i princip avfeminiserad, och Kristen Stewart beskriver sin karaktär som ”en Snövit som kan sparka arsle”) – kan ses som ett feministiskt statement. Visserligen är det Hollywood vi pratar om, Hollywood som räknar intäkter från annan ungdomsinriktad skräckromantik, men även om det ligger en kommersiell kalkyl bakom besluten så är verkan densamma: den kvinnliga målgruppen tar plats, räknas med och på. De är unga, och de kräver vuxet innehåll.
Inom marknadsföring pratar man om fenomenet KGOY, kids getting older younger, en relativt ny och eftertraktad målgrupp som främst består av tjejer i åldern 8–14; en grupp som blir allt köpstarkare oavsett om det gäller kosmetika, kläder eller kultur.
Årskullen som i dag är mellan barndom och pubertet har sedan livmodern matats medialt och digitalt, ålderskomprimerats och präglats av ett omvänt Peter Pan-komplex. Tio är helt enkelt det nya 15: Dakota Fanning är affischansikte för Marc Jacobs-parfym, och studien Exposure of U.S. adolescents to extremely violent movies i forskarbladet Pediatrics pekade 2008 på de yngres törst efter de äldres kulturkonsumtion – vart åttonde barn i åldern 10-14 hade sett filmer med 18-årsgräns i USA.
Det är en uppkopplad grupp som accelererat ifrån Disneyfierade barnsagor, och i stället vill ha sina berättelser hårdkokta och kryddade med vad man brukar kalla vuxet innehåll.
Barnsageblockbustern 2012 är helt enkelt närmare de ursprungliga Grimmheterna – där exempelvis Askungens styvsystrar självstympar häl och tår för att få plats med fötterna i glasskon, men får sina ögon utplockade av hungriga fåglar som straff när deras fusk uppenbaras – än de hurtfriska nutida Disneyfablerna.
För liksom Twilight banade väg för en våldsam, gammaltestamentlig moralkodex i sitt fostrande av tweens världen över så är det socialt sedelärande historier med blodstänkta påföljder som står på releaseschemat: barnsagor har, som forskaren Sally Goddard Blythe skriver i sin bok The genius of natural childhood, alltid handlat om att förbereda barn för vuxenvärlden.
Och gärna med skräckexempel. Sensmoralens våldsform i filmerna blir lektioner om farorna längs livets landsväg. De pekar ut mänskliga brister och allmängiltiga bryderier, om än hyfsat symboliskt stajlade och MTV-klippta.
Barnsagan ska ju inte bara vara en instruktionsbok för unga, utan även väcka deras nyfikenhet och stimulera dem intellektuellt.
Och med en äldre generation som klamrar sig fast vid sin ungdom, och en yngre som vill vara äldre, kanske barnsagan för vuxna blir den naturliga knutpunkten för dem. I alla fall om Hollywoods kassor får bestämma.
