Stockholm otäcka stad
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-05-21 | Publicerad 2015-05-20
Mattias Alkberg: Därför är landets huvudstad så skrämmande och provocerande för en norrlänning
Snö är lätt, regn är värre.
All sin utbyggda lokaltrafik till trots är det svårt och krångligt att hitta i Stockholm. Alternativen att ta sig från punkt A till punkt B är för en utomstående lika tidskrävande som att vara arbetslös. Att överväga och välja bussar och tunnelbanelinjer tar lika lång tid som att helt enkelt ta den enda bussen och gå genom snön när man är framme, som hemma. Inte för att det alltså snöar, det regnar.
Jag är i Stockholm för att jag har ett uppdrag, ett extrajobb. Jag sitter med i en referensgrupp. Det är statligt arbete och mycket viktigt. Jag gör helst bara viktiga grejer om jag prompt måste göra något alls i Stockholm. Jag ska vara här arbetsveckan ut, sedan ska jag upp till Umeå för att uppträda på MADE-festivalen.
Stockholm finns överallt. I Umeå har de börjat uttala å-et i Ume, sådär rikssvenskt. Det är relativt nytt.
Alla som flyttar ner till Stockholm börjar kramas när de ska hälsa på någon. Det är väl för att de blir ensamma och kärlekstörstande. Eller om de plötsligt kommer i kontakt med sina känslor. Även det beteendet sprider sig uppåt. Många i Umeå kramas också. Än så länge tafatt och tillgjort men snart sitter det.
Det spelar ingen roll var jag bor under detta Stockholmsbesök egentligen, men kollar du på The walking dead på tv så skulle du kanske tycka att det är ett direkt olämpligt namn på ett hotell. Jag ska strax ta tunnelbanan för att jobba mitt första pass. Enligt reseplaneraren ska det ta 17 minuter men jag tänker att jag nog måste lägga till det dubbla, i alla fall så här första dagen. Jag ska hitta rätt tåg, gå åt rätt håll. Och så regnar det.
De här kvarteren i city, jag har aldrig bott här innan. Jag är rädd hela tiden, tunnelbanenedgången på Vasagatan stinker av piss. Utanför McDonalds stinker det piss. Utanför Systemet på Klarabergsgatan stinker det piss och dessutom står det ett ungt fyllo och hotar en tiggare som försöker skratta sig ur hela situationen. Jag lägger mig inte i.
Det har slutat regna och solen skiner. Stockholmare av alla sorter njuter i den. Men jag är rädd. När jag uträttat mina ärenden åker jag upp på rummet igen, så fort jag kan. Känner mig skamsen och hamig.
Hur kan ni ha det så här? Jag fattar ju att ni inte bor här för pissluktens skull, för det här våldet i luftens skull. Det är klart att det finns i Luleå med. Så sent som i vintras irrade en pundare in sig i vår lägenhet, helt övertygad om vi var några andra. Till sist fick jag med mig honom ut, jag trodde jag visste var hans kompisar bodde, gick en omväg så han inte skulle hitta tillbaka. Stannade vid en busshållplats och pekade ut vägen. Vet inte om han uppfattade det. Sen ringde jag polisen och berättade om honom och att han inte varit det minsta hotfull, men att de kanske skulle komma och plocka in honom ändå för det var alltså vinter och ganska kallt. Kände mig som en god medborgare och inte som nån tjallare.
Det känns som att sådant händer oftare här. Och att ni är vanare att låsa om er och titta bort. Det är ingen anklagelse, jag är inte bättre, jag. Men jag undrar om det är värt det. Att se den här misären och titta bort. Inte låtsas om att det står folk och pissar och hotar rätt ut i luften. Där jag kommer ifrån är den mer sällsynt, helt klart; en enda incident kan jag alltså rapportera på en hel vinter. Det är väl för kallt för att vara ute och ränna. Obs skämt.
När jag kom till hotellet sent i går kväll slog jag på teven. Och, som i en film var två av mina bästisar där, i tv:n, och pratade om Norrland, närmare bestämt Norrbotten och Lappland. Om marginaliseringen av småorterna, den nedlåtande attityden mot oss som kommer därifrån. Koloniseringen brukar det pratas om. Och ja, det stämmer såklart. Men det finns säkert fler norrbottningar söder om Norrbotten. Det finns säkert än mer marginaliserade människor. Till exempel utanför McDonalds på Vasagatan i Stockholm. Men jaja, de var på tv och jag blev glad, sen gick jag och la mig. Sov dåligt, sängen var för kort och rummet för varmt. Och när jag klev upp strax före sju satte jag mig och började skriva den här texten. Och självklart gick jag fel när jag klev av tunnelbanan, alla mina appar och vägval till trots.
Tro inte att jag nämnde The walking dead helt random. Jag ser hur de går omkring utanför foajén med tom blick och sovsäcken i Ikeapåsen. Hur de står i viloläge utanför Centralen och väntar på jag vet inte, men inte varandra i alla fall. Något att äta, vad som helst.
Det stockholmaste jag vet är när ni säger att Stockholm är en småstad. Det är då såna som jag blir provocerade. För att ni är så gynnade.
Nu är jag här på ett jobb, och eftersom jag är det ska jag försöka klämma in två till för att det här allt och alla finns. Jag ska mingla och låtsas som att jag har pengar till hyran och ett nätverk som alla andra. Men några av er är inte hemma, ni är i Berlin eller London eller vad vet jag. Allt är tillgängligt för er. För mig är det en ynnest att få komma ner till er otäcka stad. Alltså otäck för att jag är rädd av mig, inte för att den är ful eller dålig.
Missförstå mig inte nu, jag hatar skogen och naturen. Jag gillar asfalt och internet. Jag bor inte i skogen, jag bor 100 mil från Stockholm men inte i skogen.
Umeå är drömmen om ett Stockholm utan Stockholmare. Ungefär som Hornstull. Jag menar vad jag säger och jag gillar det rätt mycket också. Här finns en verklig intelligentia som genomsyrar hela stan. Samtidigt som MADE-festivalen pågår, den jag spelar på, är det en punkspelning på Verket, Umeås autonoma punkhus. Sist jag spelade här gjorde jag det två gånger på samma kväll, först på etablerade Guitars och sen på Verket. På båda ställena kan en föra intelligenta diskussioner om exempelvis litteratur eller könsmaktsordning. Den största skillnaden är att på ena stället köper en dyr flasköl och på det andra gäller medhavd dryck. Det är därför helt i sin ordning att den mest välformulerade kritiken mot Jack Hildéns Missenträsk-krönika kommer härifrån, från Umeå. Här har de fått nog av att inte ses på med samma ögon som, ja Stockholmare. Södra Sverige.
Mina fem öre i den debatten är som följer: jag tror Hildéns text i sig bara var texten som fick pisset att koka över. Att nu hade Stockholm tagit sig en frihet för mycket. När Melodifestivalen sände från Östersund hade Expressen nåt sopigt reportage om att det är kul att det händer något i Östersund. I söndagens DN var det en artikel om hur nazisterna tagit över Bergslagen. Det första citatet i texten skrivs på talspråk, hur artikelförfattaren uppfattar den talandes dialekt, det ser såklart korkat ut i skrift och det är såklart meningen.
Det är lite för mycket sånt här för att det ska kännas okej. Ett redaktionellt accepterande av oss utanför tullarna som kulturellt efterblivna, som en kan driva med lite hursomhelst. Samtidigt får vi väl finna oss i somligt, på samma sätt som ni får det.
Men det kan ju inte krävas någon överdriven empati för att förstå att vi får nog ibland. Förr eller senare kanske för gott. Kanske kommer vi med våra skotrar och renar då. Och äter upp era barn. Ni vet, vi är ju så vulgära och kan knappt prata så ni förstår i alla fall.
Fast det är ju såklart bara en viss del av Stockholm som syns, den kulturredaktionerna beskriver. Och en viss del av landet utanför Stockholm som syns, som ni väljer att visa. Den som består av korkad extremhöger med talfel som älskar refränger och tonartshöjningar. Vårt, eller i alla fall mitt, problem är att detta letat sig in på kultursidorna och blivit legio. Jag tycker det är dålig stil, hörni.
Det tar mig minst fyra timmar med länstrafiken att ta mig mellan Umeå och Luleå. Till Stockholm tar jag mig på en timme. Luleå Stockholm 100 mil. Luleå Umeå 25 mil. Det är ju inte klokt egentligen. Men nu mullrar bussen äntligen hemåt.
Jag vill hem till mina barn nu. En vecka söderöver gör även mig sugen på ovillkorad kärlek. Jag är i kontakt med mina känslor, så bister norrlänning jag är.
Mattias Alkberg
