De var hjältarna bakom murens fall
Kulturarbetarna, punkarna och fotbollsfansen vågade utmana DDR-diktaturen
Jubileer och årsdagar är ofta menlösa manifestationer, men också en möjlighet att ge akt på historien och hur den hanteras. Att ära dem som äras bör. I dag för 25 år sedan föll Berlinmuren.
Oppositionens utveckling i DDR 1989 var explosiv. Den 15 januari demonstrerade 500 personer i Leipzig. Vid de första berömda måndagsdemonstrationerna i september slöt ett tusental upp. På kvällen den 7 oktober fylldes gatorna av 70 000 modiga demonstranter. Massakern på Himmelska fridens torg fanns i det allmänna medvetandet och ingen kunde förutse att den åttatusen man starka säkerhetsstyrkan skulle förbli passiv. Utan 7 oktober antagligen inget 9 november.
Allra djärvast var dock de som redan under 1970-talet slöt sig samman kring fred och miljö. I skymundan samtalade de och stencilerade flygblad. De valde bort flykten och utstod förnedrande förtryck. I skydd av kyrkans murar byggdes landsomfattande nätverk. Motståndet manifesterades kulturellt, men också med ungdomlig provokation av punkare och liftare som vägrade vara skötsamma pionjärer. Fotbollsläktaren gjordes till frizon. När Union Berlin (en klubb utan starka band till systemet) fick frispark och motståndarna i Dynamo Berlin (med Stasi-chefen Erich Mielke som beskyddare) murade, skanderade fansen Die Mauer muss Weg!
När Union häromåret tog emot Hertha från huvudstadens västra delar frågade bortasupportrarna ändå sarkastiskt om matchen skulle spelas i Sovjet, medan Union-fansen med sång försäkrade att man vägrar låta sig köpas av väst. Vanlig supporterjargong, men också en påminnelse om de mentala och materiella barriärer som finns kvar mer än två decennier efter murens fall.
Prestigetidningar som Die Zeit och Der Spiegel når exempelvis inga stora läsarskaror i öst. Där tittar man i stället på tv, allra helst på reklamkanalen RTL. Många i väst gör sig lustiga över kusinerna från de nya förbundsländerna: Förr duperades de av av kommunism, nu av kommersialism. Man glömmer då att mediekonsumtion är en klassfråga (i öst är arbetslösheten dubbelt så hög och lönerna trettio procent lägre), men man glömmer framför allt de människor som hösten 1989 utmanande den rådande ordningen.
När DDR-regimen rämnade fylldes tomrummet av demokratisk experimentlusta. Oppositionella satte sig vid runda bord för att sköta interimsstyret och skissa det framtida samhället. För ett ögonblick tedde sig socialismens mänskliga ansikte möjligt att frambringa.
Sen vände vindarna västerut. Helmut Kohl lovade guld och gröna skogar. Frihetens utopister trängdes undan av pragmatiska opportunister; figurer som sent eller aldrig anslöt sig till oppositionen. Den snabba återföreningen försvårade den rättsliga rannsakningen av regimens hantlangare och är samtidigt en förklaring till att motståndets estetik och moral blivit sorgligt osynlig i den dominerande historieskrivningen om DDR.
Nästan alla berömda bilder av dansande människor i novembernatten då muren föll är tagna från väst. Kort därefter kastade sig tidigare ointresserade västjournalister över den störtade staten för att skriva det ena Stasi-reportaget efter det andra.
Perspektivet präglade också de enkätkommissioner som av förbundsdagen fick i uppdrag att skriva DDR:s historia. Vardagsskildringarna var få, de detaljerade redogörelserna för repressionens räckvidd desto fler. Sällan syntes oppositionen eller de vanliga människor som försökte ta sig igenom livet med stora och små kompromisser, så upprätt och ärligt, kanske också så bekvämt som möjligt.
Alternativa berättelser har formulerats. Vissa har med forskade blick försökt fånga sanningens nyans, andra förskönat DDR:s diktatoriska drag med ”ostalgi”. Att den breda bilden har förblivit intakt beror inte minst på framgångsrika populärkulturella produktioner som De andras liv och Weissensee. Därtill finns skräckkabinettsliknande museer som det gamla Berlinhäktet Hohenschönhausen, vars chef Hubertus Knabe alltid nämner DDR och Tredje riket i samma andetag.
Att DDR var en diktatur behöver inte diskuteras. Ordet förintelsen borde dock vara nog för att förstå hur förfelat likställande tal om ”två tyska diktaturer” är. Att beskriva Tyskland som totalitarismens offer, snarare än som förintelsens förövare, banar väg för liberalkonservativ nynationalism på DDR-oppositionens bekostnad: Det diktatoriska kreaturet framställs så kraftfullt att dess besegrare förträngs ur det förflutna.
Ett och annat tomt ekande högtidstal kommer säkert att hållas i dag, men firandet förblir ett tillfälle att framhålla de människor som födde och genomförde den fredliga revolutionen 1989, deras mod och organisering. När systemet svek slöt de sig samman, när det sviktade reste de sig. Låt oss lära av och levandegöra deras historia.
