När medelklassen gick ut på gatan
Fredrik Persson-Lahusen läser om den röriga protestvågen som kom i krisens spår
Sympati avtar i allmänhet med avståndet. För folkliga resningar gäller dock det omvända. Den ”arabiska våren” möttes i Sverige med intuitiv värme. För torgprotesterna i Sydeuropa formulerades förståelse. När det stormade på Storbritanniens gator talades det plötsligt om pöbel och pack, precis som när bilarna brann i den svenska förorten.
Förhållningssättet förenar samförståndskultur med föreställningen om att krisen som födde protestvågen inte har något med oss att göra. I Utan framtid påminner Natacha López (journalist) och Mårten Björk (religionsvetare) om att detta är en föga verklighetsförankrad förhoppning: Rekordhög ungdomsarbetslöshet, prioriterad inflationsbekämpning, pågående strukturomvandling och en med belåning uppblåst bostadsballong. Framtiden ter sig mörk för många.
López och Björks debutbok handlar dock inte om krisen i sig utan om de brokiga protester som följt i dess spår.
De tar med läsaren runt om i (väst)världen. I Aten blir vi bekanta med läkarna som förr arbetade humanitärt i Afrika men nu bistår landsmän som saknar medel till medicin och mat. I England skildras spektakelrika aktioner mot skattesmitande storföretag. Från Barcelona berättas om kampen mot vräkningar och bankernas försök att förneka sin lättvindliga utlåning. Långt fler platser och protestformer flimrar förbi.
Vad som främst förenar dessa rörelser är frånvaron av färdigformulerade krav och fasta strukturer. Rörelsens riktning är resultatet av ständiga samtal. Formen blir en frigörelse i sig, för både individ och samhälle: ”Plötsligt väller en rörelse fram som springer förbi både självutnämnda ledare och erfarna aktivister. Strukturer och […] praktiker växer fram organiskt och blir tecken på att långt fler än de som är knutna till politiska organisationer är kapabla att agera och resonera politiskt”.
Den undflyende skepnaden är både rörelsernas styrka och svaghet. Den lockar människor - får anarkister och besvikna börshajar att samsas i Occupy - och skänker legitimitet. Samtidigt skapar den stiltje och gör den egna fortlevnaden till självändamål. Man kan också som Strav Shaffir (förr aktivist, nu parlamentsledamot för israeliska Arbetarpartiet) kritiskt fundera kring hur samhällen förändras: ”Viktiga beslut fattas inte på bänkar längs med lummiga boulevarder. De fattas i maktens korridorer som vår generation undviker att beträda. Ansvaret […] måste vidgas bortom gatan”.
López och Björk markerar medelklassens myckna närvaro i protestmyllret och finner förklaringen i de märkbart förändrande materiella och mentala livsbetingelser krisen medfört för denna grupp. De som smörjt senkapitalismen med bostadsköp, livsstilskonsumtion och tjänsteproduktion lämnades åt sitt öde när systemet skälvde, berövades arbete och hem, men framför allt sin framtid. För de unga, vilka belönas uselt för dyra utbildningar, är utsiktslösheten som störst.
Författarna rapporterar rappt och sakligt. Prosan är tillgänglig men aldrig tramsigt tillrättalagd. En positiv grundhållning till trots väjer de varken för sociala problem eller populistiska inslag i rörelsen.
Mycket är dock redan bekant. Blixtbelysningarna hade tett sig mindre bedagade om författarna fortsatt bortom beskrivandet. Var finns underklassen? Är det verkligen ett nytt rörelsefenomen? Finns inte här rester av både socialistisk situationism och 1800-talets radikalliberala försök att värna det allmänna vid sidan av staten? Mer av egen analys kring ideologiska influenser och historiska inspiratörer hade gjort en viktig bok än mer angelägen och användbar.
Man kan tvista om hur mycket mark de röriga rörelserna har vunnit, men att argumentera emot López och Björks avslutande rader är svårt: ”Så länge människor inte har något hem eller något jobb att gå tillbaka till finns det inte mycket som talar för att protesterna kommer att avta i styrka”.
