Tillbaka på brottsplatsen
Göran Greider om S-kongressen i Västerås - där socialdemokratin valde marknadens väg för 14 år sedan
Brottsplats Västerås.
Jag kan inte låta bli att skriva ner det, för jag har fortfarande i starkt minne den S-kongress som ägde rum där för nästan femton år sedan, senhösten 2001. Det var terrorns år. Afghanistan bombades, talibanstyret var på väg att falla och man kände den militaristiska skymning sänka sig över världen som sedan dess aldrig vikit. Bara ett halvår tidigare tycktes en dynamisk vänstersommar ännu vara i växande. Men den bröt nacken på Avenyn i Göteborg och med dödande polisskott i Genua. Den globala proteststormen mattades av. När terrorplanen flög in i World Trade Centertornen var en era över och en ny inleddes.
Där, det året, den hösten 2001, inleddes den konservativa våg som sedan dess vräkt sig över världen och i dag mynnat ut i en skön, ny värld av jihadister, högerextremister och ett i det närmaste totalt herravälde för de marknadsliberala doktrinerna. Tomas Östros och Göran Persson spankulerade självsäkra omkring på kongressgolvet. De verkade nöjda med nästan allting, inte minst med den beslutsamhet som USA visade. Östros är i dag bankman, Persson klappar mer fredligt sina kor när han inte arbetar för högerkonsultfirman JKL.
Jag minns att de båda herrarna var särskilt nöjda med att partiet stod i begrepp att byta ut den klassiska portalparagrafen från 1944. I dag minns knappt någon den. Men varje gång man läser upp den känns den som huggen i arkaisk sten:
”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”
Den är vacker, den är sann. Ernst Wigforss och Gustav Möller skrev den ihop. I dag skulle man enkelt, så som jag gjort ovan, kunna lägga till några dimensioner – och en portalparagraf trollas fram som menar allvar, som betyder någonting. Senhösten 2001 ströks den ur partiprogrammet. Att det skedde samtidigt som det förödande korståget mot terrorismen inleddes – det som i tidens andra ände nu bidragit till att framföda mardrömmen Islamiska staten känns som mer än ett sammanträffande.
När de ekonomiska maktsammanhangen, som belystes i den där portalparagrafen, fördunklas – ja, då föds ur de nya skuggorna det konservativa skräckgalleriet. År 2001 var (S) sargat efter hårda åtstramningsår, men hade ännu möjligheten att välja väg. Längs hela linjen valde detta då ännu 40-procentiga parti en mer marknadsliberal linje. Och i dag är det närapå ett 25-procentsparti.
Okej. Jag tror den tid för evigt är förbi när partier kunde vara så där stora. Det är på många sätt befriande att vi slipper de verkliga maktkolosserna. Men socialdemokratins transformering till ett i det närmaste socialliberalt parti har lett till två saker: Stora delar av arbetarklassen finner nästan ingenting engagerande i S-ideologin. Och betydande delar av medel- och överklass som tidigare hade kunnat imponeras av att (S) ville något annat än borgerligheten, imponeras inte mer.
Jag läser kongresshandlingarna inför denna jobb- och folkrörelsekongress. Partistyrelsen skriver i ett centralt utlåtande att det ”civila samhället” är demokratins grund. Det betyder att man har tagit över borgerlighetens språk. Det är en jävla skillnad om det står att folkrörelser är demokratins grund eller det civila samhället. I jobbpolitiken framställs det emellanåt som om välfärdens syfte är att den ska stötta näringslivet och exporten. Varför står det ingenstans att politiken kan skapa jobb? Redan nu finns det 1,3 miljoner offentligt anställda. De har skapats av de folkvalda. De skulle kunna uppgå till exempelvis 1,5 miljoner. Eller 1,6. (Decimalerna omstöper hela samhället!). Begrepp som ekonomisk demokrati finns inte inom synranden för s-ledningen. Marx försvann tillsammans med Keynes. Europeisk socialdemokrati delar samma sjukdomsbild: De vågar för litet, de är för rädda, de har inga verkliga reformer att komma med.
Sådan är den bistra sanningen. Det är idépolitikens år noll.
Så överraska mig, kära kongress! Överraska oss alla, kära kongressombud! Avsluta era inlägg så ofta ni kan med att ni för övrigt anser att den demokratiska socialismen är värd att kämpa för!
Säg sanningen: Socialdemokratin borde så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.
