Designmord med humor
CLAES WAHLIN ser dolda budskap bland rara dårar och rena badkar
Det är ett lättstädat rum som uppenbarar sig när plastridån dras åt sidan på Stockholms stadsteater. Väggarna är täckta av ljusa plastskynken, golvet polerat och de åtta badkaren skinande blanka. De som känner pjäsen, eller åtminstone dess historia, vet att det finns skäl till effektiva rengöringsmöjligheter.
Mordet på Marat, eller som Peter Weiss pjästitel egentligen lyder, Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade, slutar ju med mord, blod och uppror. Vägen dit kantas av frihetsdiskussioner, teater och mycket starka känslor.
Med uruppförandet i mitten av 60-talet, och särskilt efter Peter Brooks berömda uppsättning, fick pjäsen kultstatus. Här mötte Artauds och Grotowskis heliga grymhetens teater Brechts mer opolerade teatersyn. När Tobias Theorell iscensätter pjäsen slås jag främst av det estetiska anslaget. Här finns en musikalitet och bildsäkerhet som håller samman dårar, dialoger och Philippe Boix-Vives Kurt Weill-parafraser i den lilla dårorkestern.
Sofi Helleday etablerar raskt ett effektivt publiktilltal som Utroparen; strax är vi där, tätt inpå Charentons patienter slash det franska folket. Patientkören lullar lagom löst omkring, vartefter lösgör sig de enskilda gestalterna ur mängden och pjäsens olika skikt identifieras med all önskvärd tydlighet.
Med en kärnaav konturskarpa skådespelare blir det ännu tydligare.
Lena B Erikssons Simonne behöver knappt mer än enstaka tjut för att uttrycka hela känslokluster, Nadja Weiss Charlotte, mörderskan, vaknar så plötsligt ur sin sömnsjuka att det skulle kunna bli farligt på flera sätt och Lennart Jähkels de Sade ler spjuveraktigt i stillsam förtjusning över sin iscensättning; han blir en alldeles egen teater där på stolen i hörnet.
Vad är det då som saknas? Roligt är det ju också. Men dårarna är mer gulliga än farliga. Slutscenen behåller perspektivet i Davids berömda målning och här är det rejält med blod, vilket dräneras effektivt av det avloppsgaller som karet strategiskt placerats ovanpå.
Revolutionen tycks långt borta, den ansats till kaos som bildar slutscen blir lika lite som alla tidigare rara protester särskilt otäcka. Det är helt enkelt alldeles för rent. Så välstädat och genomkomponerat att vore det inte för det genomgående komiska anslaget fanns här kanske ett dolt budskap: se hur vi har ersatt frågor om frihet och våld med design och underhållning.
