Skandalen i Saltzburg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-03

CLAES WAHLIN om sällsamma Mozart- kombinationer och en buande publik

I slottet Hellbrunn, strax utanför Salzburg, installerade på 1600-talet ärkebiskop Markus Sittikus ett antal dolda fontäner att överraska sina gäster med. När som helst kunde - och blev - de stackars inviterade plaskblöta och att döma av antalet trickfontäner visste ärkebis-kopens förtjusning inga gränser. Han var också, som så många under den tidiga barocken, fascinerad av mekaniska leksaker och lät bygga en gigantisk mekanisk dockteater med närmare 200 rörliga figurer.

Kanske finns det en nedärvd förnedringskultur i området, för trots en milt uttryckt ärorik tradition är Salzburg-festspelens konstnärlige ledare Peter Ruzicka mer mån om det sceniskt finurliga, än om publikens tillfälliga välbefinnande. Konstnärliga skandaler står så att säga på programmet. Att regissörer med politiska förtecken gärna arbetar här beror också på att det i publiken finns gott om ekonomiska och politiska makthavare, en grupp som annars sällan syns i teater- eller operahus.

Musikaliskt balanseras en huvudsakligen (för)romantisk repertoar - från Mozart och

Beethoven till Richard Strauss - av årets huskompositörer György Kurtág (1926-) och Jörg Widmann (1973-) och sceniskt är det en norrman som får en inte obetydlig del av publiken att uppriktigt bua. Stefan Herheim satte för två år sedan upp Così fan tutte på Folkoperan i Stockholm, en elegant och cynisk uppsättning av Mozarts undersökning av begärets styrfunktioner. I Salzburg har han tagit sig an Enleveringen ur Seraljen och det skandalösa består endast delvis av att här finns ingen enlevering, ingen turkisk seralj och heller ingen Bassa Selim. Den senares talroll har reducerats under förevändning att Selims funktion mest är ett slags länk till publiken. Vad värre är, Herheim har skrivit nya talpartier för att på så sätt gräva efter existentiella lager i Mozarts undersökningar av den tyska upplysningen. Man kan säga att han lämnar själva fabeln - handlingen - intakt, medan parabeln - hur ska pojke få flicka och varför är nu det så viktigt - har översatts till modern tid.

Förvirringen hos de inblandade är den evigt mänskliga som allt sedan vi slängdes ut ur paradiset har att dras med. Liksom i Folkoperans Così fan tutte, fast än mer genomarbetat, friläggs begärets konsekvenser i en patriarkalisk ordning där männen inte tvekar att ta till våld medan kvinnan har att underordna sig eller ... ja vad? När Pedrillo i tredje akten får sin Blonde vecklas bokstavligen en hel hemmafrutillvaro ut på scenen. Och några takter senare springer deras två små barn omkring och strax har Pedrillo förvandlats till hustrumisshandlare.

Skillnaden mellan ordning och oordning tycks mest vara en fråga om perspektiv. Och det är just detta kritiska betraktelsesätt som Herheim lyckas ge historisk bäring. Mozarts opera, det första tyska sångspelet, blev något av en modell för eftervärlden. Att vaudeville, scener à la Hollywoods tidiga musikaler med bensprattel och gigantiska bröllopstårtor eller mer moderna snyftare som enar de unga tu läggs som ett sceniskt raster över fabeln gör att lösningen på förvirringen, om den finns, delegeras till pub-liken.

Men Herheim regisserar inte bara librettot. Det är en genommusikalisk uppsättning, som givetvis förstärks av solister som Laura Aikin (Blonde), Diana Damrau (Konstanze) eller en fenomenal Christoph Strehl (Belmonte), allt under ledning av Julia Jones, den mig veterligen enda kvinnliga dirigent som släppts in bland den absoluta taktpinneeliten.

Sällsynt elegant är annars Ursel och Karl-Ernst Herrmanns iscensättning av Così fan tutte på den stora, extremt breda scenen. Också här är förvirringen påtaglig, om än mer traditionell. Accenter har lagts på hur männen styr denna trohetslek, trots de tjuvlyssnande kvinnliga kontrahenternas försök att förekomma. Vi möter inte samma djup i läsningen som hos Herheim, men det är sällsamt vackert med scenens enstaka föremål mot en fond av växlande vegetationer.

Det unika med Salzburg är att solisterna inte bara är av absolut toppklass - Tamar Iveri som Fiordiligi, Elina Garancas Dorabella, Helen Donaths Despina eller Thomas Allens Don Alfonso - utan att rösterna också är valda för att harmoniera med varandra. Här lossnar liksom musiken från dess fysiska orsaker, en sfärernas harmoni klingar och plötsligt tycks Mozart så oerhört mycket bättre än han redan är.

Ska man nu sakna någon, så är det i så fall Kurt Streit, av många ansedd som världens bästa Mozart-tenor, som tillsammans med fenomenet Katerina Beranova under den legendariske Martin Haselböcks ledning framför Mozarts ungdomsverk (han var 16 år) Il Sogno di Scipione på Wiens konserthus under Klang-

bogen-festivalen. Streits röst tycks så nära perfektionen det är möjligt att komma, expressiv och med absolut närvaro. Sådana adjektiv kan i och för sig användas om det mesta också i Salzburg. För vid sidan av skandalerna finns också det rent praktfulla, utan minsta lilla förnedringsfontän. Om detta finns det anledning att återkomma.

Opera

Claes Wahlin