Ryssar, finns dom?
INGA-LINA LINDQVIST läser de nya böckerna från ett stort land som försvann
Har Ryssland redan haft sin kvart av berömmelse?
Ideologiskt och politiskt är landet i jämförelse med Sovjetunionens ställning före sammanbrottet – närmast marginaliserat. Vi får vår populärkultur från USA, våra prylar från Kina och vår inspiration från Indien. Inte på något område är Ryssland längre världsledande.
Vilken betydelse har Ryssland överhuvudtaget för oss i Sverige när landet inte ens lever upp till sin roll som säkerhetspolitiskt hot? Den ryska björnen har gått i ide, mätt på olja och gas. Försvarets tolkskola, elitskolan som gjort det möjligt för Horace Engdahl att läsa motiveringen till Nobelpriset i litteratur på snygg ryska, satsar numera på arabiska och persiska.
Men höstens bokflod bär en del böcker med ryskt tema, som timmer i mörka vågor. Förlaget Ersatz ger ut Andrej Platonovs (1899–1951) klassiker Grundgropen, och har ambitionen att publicera hans samlade verk. Militärmusik av Vladimir Kaminer (f. 1967) kommer ut på samma förlag. Bazar släpper Ljudmila Ulitskajas (f.1943) En munter begravning. Eeva Parks (f. 1950) roman Evighetsfällan är visserligen skriven av en estnisk författare, men tyngdpunkten i den ligger på huvudpersonens sovjetiska uppväxt.
Att i dag säga att man är född i Sovjetunionen är som att säga att man är född i Atlantis. Landet som upptog en sjättedel av jordens yta har sjunkit undan, lagt sig på tidens botten och det enda som når oss därifrån är minnen som klockornas klang – och ibland spolas föremål upp på stranden vars funktion vi storögt försöker gissa oss till.
Kaminers bok speglar det som brukar kallas för stagnationstiden, Brezjnevs diktatur light under sjuttiotalet följd av Gorbatjovs kaotiska perestrojka. I dag bor Kaminer i Tyskland, och skriver på tyska. Militärmusik är en sorts sovjetisk Populärmusik från Vittula. Även hos Kaminer blir rockmusiken det som väcker huvudpersonen ur hans existentiella vilsenhet och ger tillvaron mål och mening. Snabbt skissar författaren fram det sovjetiska livets absurditeter, drar den ena halsbrytande skrönan efter den andra utan att andas emellan. På teatern hittar han enbart tom ideologi och tomma spritflaskor, driven av leda eskorterar han kreatur till Asien, men finner sig själv först när han börjar arrangera underjordiska rockkonserter. Boken slutar med att han åker till Berlin, som en typisk representant för sin generation som såg Västerlandet som sitt sanna hem.
Hur det gick för dem kan man få veta om man läser Ulitskajas bok En munter begravning. Den utspelar sig i en lägenhet i New York där ett märkligt människomenageri samlat sig runt den döende konstnären och kvinnoälskaren Alik. Här finns både sådana ryssar som det gått bra för i utlandet, men också de vars liv stannat av, som aldrig kunnat rota sig i den främmande jorden. Det judiskt-kristna motivet är ett av Ulitskajas starkaste och finns med även här. Kärleken är ett annat starkt tema, dess vägar och irrvägar.
Att läsa Ulitskaja på svenska är för mig, som har henne till husgud, en bittersöt upplevelse. Roligt att hon blir översatt, men varför introducera henne med den lättviktiga om än charmiga Sonetjka som kom för några år sedan för att nu följa upp med den lika charmiga och – den här gången skenbart – lättviktiga En munter begravning? Kommer någonsin den tungt filosofiska Fallet Kukotskij ut i Sverige? Eller den kontroversiella Tolken Daniel Stein?
Det beror naturligtvis på vad förlagen tror att svenska läsare vill ha för bild av Ryssland.
Den ryska litteraturen är till sin natur en clown, spexande och burlesk gråter hon (ja, både litteratur och bok är femininum på ryska) sentimentalt under sminket för att emellanåt leverera en djupsinnig utläggning.
Och mycket riktigt spexas det och stojas i både Ulitskajas och Kaminers bok. Ulitskajas mångbottnade ton går tyvärr inte helt fram i den omsorgsfulla men lite stumma översättningen. Översättningen av Kaminer är svårare att bedöma för mig som inte kan tyska, men en dikt av Tsvetajeva blir lite väl tilltufsad i boken.
Eeva Parks oerhört skickligt berättade och fint översatta Evighetsfällan handlar om dem som inte åkte utomlands, om dem som stannade och bevittnade Sovjetunionens sammanbrott, som utsattes för ekonomisk chockterapi och marknadens hårda villkor efter att ha levt i planekonomins skyddade verkstad.
Huvudpersonen Tiiu är estnisk, uppvuxen i arbetarfamilj. Pappa super på klassiskt vis ihjäl sig, medan modern stretar på, öppnar eget och blundar aktivt för allt som inte berör just hennes inmutade vrå av livet.
Utan att avslöja den spännande intrigen kan jag ändå säga att boken handlar om trafficking, gatubarn i dagens Estland och om klyftan mellan dem som lyckats anpassa sig till kapitalismen och dem som inte klarat av omställningen.
Evighetsfällan sticker ut i sin genre därför att huvudpersonen är estniska och därmed initialt privilegierad. Etniska ryssar som flyttade till Estland under Sovjet-tiden och har valt att bo kvar efter självständigheten betecknas som ”icke medborgare” och saknar till exempel rösträtt.
Att just en estnisk tjej tvingas prostituera sig i utlandet är märkligt, och jag är förvånad över att nationalitetsfrågan knappt berörs i boken – de hemlös barnen har ryska öknamn men det görs ingen sak av det, de glider ut ur berättelsen för att lämna plats åt den ”riktiga” konflikten – den mellan mannen som svek och hans kvinna.
Andrej Platonovs experimentella roman Grundgropen som skrevs 193 men publicerades först 1988 sluter cirkeln genom att helt enkelt vara boken som berättar hur alltsammans började: de smutsiga formlösa avgrundsåren efter inbördeskriget då den unga Sovjetstaten byggdes upp.
Platonov är språkmässigt en arvtagare till Tjechov – orden ställs avsiktligt där de inte ska vara, där deras betydelse förvrängs på ett groteskt sätt och därigenom visar verkligheten i klarsynens ljus. Det är dråpligt, karnevaliskt – och outhärdligt tragiskt. Huvudpersonen Vosjtjev är som en korsning mellan åsnan Ior och Gollum. Kolchoser ska startas och storslagna byggen uppföras mitt i en sönderfallande misär. Översättningen är lyhörd och ambitiös – en modern klassiker på ett litet förlag,tack för det!
Grundgropen bekräftar den svenska bilden av Sovjet som helvetet på jorden – boken var ju länge förbjuden i sitt hemland. Men även om ingen i Ryssland i dag önskar Sovjets återkomst sörjer många sitt Atlantis.
När imperiet föll raserades också den nationella självbilden och Ryssland har sedan dess sökt sin identitet. Kanske är det därför rysk litteratur inte gör så stort väsen av sig längre – den har dragit sig undan för att kontemplera.
Nu är det indiska och kinesiska författare som klättrar högre och högre upp på försäljningslistorna och sätter agendan för dagen – tjugohundratalets Dostojevskij heter Rushdie i efternamn.
Ryssland vänder sig österut, böjer höviskt på knäet och räcker över baneret.
