12 years a slave sätter skräck i oss trygga
Fängslande slavdrama av Steve McQueen
I kväll är det filmfestivaldags i Stockholm, och inviger gör Steve McQueens 12 years a slave.
Konstnären och filmaren McQueen, etablerad genom filmer som Hunger och Shame har skapat en övertygande berättelse av den autentiska historien om Solomon Northup, en svart man född fri men i vuxen ålder kidnappad och såld till slavägare i Södern. McQueen är en bildskapare: horisontalen är framträdande redan i början av filmen, det är en skildring av människan som ligger ner, som är fullständigt kuvad.
Northups resa mot grymhetens avgrunder, där svarta jämförs med djur och ägodelar, där våldet är ett stort tema men förtingligandet ett ännu större är drabbande. Slaveritiden är bara ett par generationer bort men bortrationaliserat. Inget någon vit amerikan egentligen vill minnas – liksom andra kolonialistiska och rasistiska spår i den nationella historien.
Filmen – som alltså bygger på den självbiografiska boken med samma namn, utgiven 1853 – beskriver en huvudperson som är bildad, kunnig, moraliskt stabil. Han ska egentligen inte vara där han är och det dramatiska målet är att han ska bli fri igen, att ordning ska upprättas och rättvisa skipas.
Men hans olyckssystrar och -bröder, de är kvar. Det djävulska med 12 years a slave är att betraktarens väg in i filmen är identifikation med en jämlike. Och därmed rädslan, skräcken, att falla. Steve McQueen knyter samman, medvetet eller ej, vår tids stora ekonomiska osäkerhet och ihållande rasism med slaveritidens exploatering. Berättelsen om alla de andra återstår att skrivas.
