Lyssna på Palme

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-02-28 | Publicerad 2016-02-25

Kjell Östberg: Legendarens radikala visioner om en fredad offentlig sektor visar vägen för dagens socialdemokrati

helskärm

Trettio år efter mordet. Olof Palme släpper inte greppet över vår samtid.

Socialdemokratin dog med Olof Palme, utropar Daniel Suhonen i Expressen. Mordet var en ideologisk statskupp. Från sitt håll ser Henrik Berggren i fotoboken Palme – ett liv i bilder inget samband mellan mord och politik. Palme drevs av moralisk passion, någon särskilt ideologisk person var han inte.

Jag tror de båda har fel.

Den marknadsanpassning som kännetecknar dagens socialdemokrati hade börjat flera år före Palmes död, med Palmes aktiva stöd.

Samtidigt, visst var Palme en djupt ideologiskt övertygad politiker – även om de idéer han i dag förknippas med inte var hans egna skapelser. De var dels socialdemokratins klassiska, att steg för steg fördjupa demokratin: Rösträtten. Det sociala medborgarskapet. Den ekonomiska demokratin.

Dels de som lyftes fram av 1960- och 1970-talens radikala rörelser. De som fick gruvarbetarna att kräva makt över sitt arbete, kvinnor jämställdhet, ungdomar solidaritet med tredje världen. En ny vänster som krävde socialism.

Ingen kunde bättre än Olof Palme fånga upp dessa stämningar, förhoppningar, drömmar, sätta ord på dem, foga dem samman och ge dem en inriktning som pekade mot en annan värld – och inte sällan se till att det gjordes politik av dem.

Häri ligger Olof Palmes politiska geni. Så här kunde det med hans egna ord låta när han formulerar en vision med bäring långt in i våra dagar: ”Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna.

Alla de som nu talar så lyriskt om alla de fördelar i form av påstådd mångfald, prispress och valfrihet som skulle följa av att man lät marknadskrafterna få ett större spelrum inom den offentliga sektorns verksamhetsområde, borde kanske höja näsorna över läroböckernas teoretiska modeller av marknaden till ett studium av hur marknadskrafterna faktiskt fungerar på de sektorer de i dag styr.

Behoven av vård och omsorg kan bara mötas genom en organisation som tar sin utgångspunkt just i behoven, inte i lönsamheten, en organisation som kontrolleras av medborgarna, inte av vinstintresset

Det finns inga skäl att sälja bort det som vi har byggt upp och som vi med stora ansträngningar har skapat. Det är ett angrepp på själva hjärtenerven i folkhemmet.”

Och i hans allra sista intervju, bara några timmar innan han mördades, säger han: ”Den offentliga sektorn – utbildning, post- och teleservice, omsorg om barnen, sjukvård på lika villkor för alla – i själva verket är det ett mått på hur civiliserat ett samhälle är.”

En offentlig sektor under medborgarnas kontroll är bara början

”Har demokratin en gång slagit rot finns ingen väg tillbaka. Varför skall vissa av samhällslivets områden vara undantagen från demokratisk insyn och kontroll?

Hela den välfärds-ideologi som vi kämpat för har liksom gjort halt framför fabriksportarna.

Om människorna själva ska kunna styra sin framtid måste också de tekniska och ekonomiska krafterna styras i demokratisk ordning. Det går inte att överlåta avgörandena till privata ekonomiska intressen och låta vinstmotiv och konkurrens bli avgörande för hur miljön ska utformas, marken användas, sysselsättningen tryggas eller den tekniska utvecklingen styras.  Frågeställningen får inte bli om vi ska ha mer planhushållning och om vi ska ha mer demokrati i det ekonomiska livet utan i stället hur denna planhushållning ska byggas upp och hur det demokratiska inflytandet skall organiseras.”

Det rörde sig inte bara om fritt svävande idéer. Palmes första period som statsminister sammanföll med den mest omfattande reformperiod vårt land sett. Samhällsklyftorna hade aldrig varit mindre. Tilltron till politikens kraft att förändra världen hade aldrig varit större.

Det var inte Palmes eget verk. Det var, med hans egna ord en produkt av en folkrörelse byggd på vanliga löntagare. Arbetarrörelsen, pådriven av tidens nya rörelser satte dagordningen. Och Palmes visionära retorik drev på och vidgade gränserna för vad som var möjligt – ibland mer än han avsett.

Under en kort period restes på allvar frågan om Sverige skulle bli ett annat land. LO tog talet om att utmana kapitalismen på allvar genom förslaget till löntagarfonder. Kvinnoförbundet krävde ”helt enkelt ett socialistiskt samhälle där makten över produktionen ligger i arbetstagarnas händer” och sex timmars arbetsdag.

Men socialdemokratin är inte bara en rörelse. Det är också ett maktparti som i ett sekel prioriterat regeringsinnehav framför systemförändringar. När högervindarna började vina slog partiledare Palme till bromsarna, avlövade löntagarfonderna, stoppade 6-timmarsdagen, accepterade i realiteten marknadens primat.

Idéer är sega.

Tillhör Palmes radikala budskap en förgången tid?  Idéer som en solidarisk offentlig sektor fredad från utsugning och vinstbegär? En demokrati som inte gör halt vid fabriksgrindarna. Samhällsklyftor som minskar, inte ökar.

Naturligtvis inte. Det är sant att detta inte varit en del av socialdemokratins agenda på årtionden. Och det är sant att folkrörelsepartiet bara är en skugga av sitt forna jag.

Men djupt ner i det som återstår lever idéerna fortfarande. Internationellt sker samtidigt dramatiska omgrupperingar. Traditionellt starka socialdemokratiska partier imploderar. Samtidigt görs nya försök att gjuta liv i en radikal vänster, såväl inom som utanför dessa partier – allt ifrån Corbyns Labour och Sanders i USA till Podemos i Spanien.

Den radikala reformism som Palme så kongenialt uttryckte skulle kunna bli ett viktigt bidrag till denna process – som en nödvändig startpunkt på vägen bort från dagens politiska återvändsgränder och mot en demokratisk socialism.

Kjell Östberg