När spelet är riggat blir narcissism det normala
Har man fel bakgrund får man rätta till berättelsen i efterhand
Har man en tillräckligt dyr kostym kan man ta plats i vilket sammanhang som helst!
Det lät som goda nyheter när jag hörde det första gången.
Inte för att lura någon, nä, men hur skulle man annars få en fot genom dörren? I mätbara meriter eller antal år av erfarenhet gick det aldrig att vinna, stake och skamlöshet kan man åtminstone att odla. Och var det inte ganska naturligt att vinsterna gick till de mest förslagna?
På internet var det tydligt att fräckhet fungerade. Årskullarna kring min var de första som lärde sig att i realtid utveckla en medialt gångbar persona från ung ålder, att sålla bort den del av dem själva som var för vanlig, trist.
I sociala medier funkade det att välja vinklar och miljöer, manipulera detaljer som publiken tydligen fäste betydelse vid. Bodde man inte fint kunde man fota i någon annans port, bildrutan var liten och vilka markörer den fylldes med uppmuntrades vi, användarna, att ta kontroll över. Förvrida verkligheten, förställa oss, lagom mycket.
Min generation sägs vara narcissistisk och jag håller med. I de diagnostiska kriterierna för skällsordet och personlighetsstörningen ingår att vilja upphöja och särskilja sig, att fantisera om framgång och berömmelse, att söka sig till och jämföra sig med andra som verkar viktiga. Det som psykiatrin ser som varningsklockor är grundläggande kriterier för en karriär inom de för oss mest synliga yrkena, och det som tekniken drillat oss i att öva på sedan barnsben.
Arbetet lönar sig, tidningarna är fulla av de som twistat verkligheten framgångsrikt, då kallas det storytelling och är det verktyg som vinner uppmärksamhet och val, lockar intresse och investerare. Kommunikatör är inget ovanligt jobb och uppgiften är att betrakta informationen utifrån, framhäva det ena och maskera det andra.
Bredvid succésagorna och vardagslögnerna finns sedelärande historier om de som berättat alltför blommigt. Flödena kryllar numera inte bara av noggranna karaktärsbyggen och varumärkesstrategier, utan även av thrilleraktig truecrime om de vars förhållande till verkligheten blivit väl företagsamt.
Den kvinnliga entreprenören och underbarnet Elizabeth Holmes – presenterad i geniuniformen svart polo, med prestigefyllda universitet i bakgrunden – fick för många att tro på för lite. Hennes banbrytande blodtestningsmaskin, som snabbt lockade nästan 100 miljoner dollar i riskkapital, är nu värderad till noll och Holmes är dömd till elva år i amerikanskt fängelse för bedrägeri.
Medierna föredrar en viss sorts saga, en särskild sorts dyr kostym som man antingen föds i eller får skaffa på annat sätt
Den unga republikanen George Santos har däremot hittills behållit sin plats i representanthuset, men hans morföräldrar var inte förintelseöverlevare, som han sagt, utan brasilianska arbetare. Santos hade aldrig tagit någon fin collegeexamen och lämnade ingen karriär i finansvärlden, utan flydde in i politiken från ett förflutet som småfifflare, bondfångare och drag queen, med flera alias som sopar varandras fotspår, redigerar varandras wikipediasidor. Santos var ung, attraktiv och lovande, tills hans partikamrater insåg att de kanske inte ens vet hans riktiga namn.
I Sverige har wokeliberalen och centerpartisten Muharrem Demirok visat sig ha dolt sin bakgrund som flerfaldigt misshandelsdömd stridspitt, och det går att förstå varför. Han berättar att han i princip förträngt händelserna, eftersom de var förknippade med något så osmickrande, så långt ifrån hans mediala jag. Det är just den sorts karriärist som fungerar i vår verklighet, den som själv tror på sina egna retuscheringar. Jag minns moderaten Sven-Otto Littorin, vars examen från ett amerikanskt fake-universitet så vitt jag vet fortfarande finns kvar i CV:t.
Vi fascineras av bedragarna, och på ett sätt förstår jag dem. Deras strategier vittnar inte bara om en lucka i systemet, utan kanske om en i verklighetsbeskrivningen. Vad hade de haft för chanser utan sina töjningar av sanningen? Självförhärligandet är ett tecken på en störning, men också en nödvändig anpassning. Medierna föredrar en viss sorts saga, en särskild sorts dyr kostym som man antingen föds i eller får skaffa på annat sätt.
I psykologipodden This Jungian life berättar terapeuterna att narcissisternas uppblåsta egon är en kompensation för deras känsla av att vara helt ensamma, utlämnade till att vara sin egen lyckas smeder. Botgöringen, säger de, är därför att lära sig bygga nära relationer som är större än en själv. Är det därför så många som varit mycket på internet, som jag, betonar vikten av familj?
Jag lyssnar på bedragaren Anna Delvey, egentligen Anna Sorokin, i en intervju med Vogue. Hon har fotboja och får inte lämna den tomma lägenhet där hon bor, ensam. Delvey är ett artistnamn nu, hon försörjer sig som konstnär, hon säljer teckningar i blyerts men hennes verk är karaktären. Hon förklarar glatt för modejournalisterna att hon att hon hade en stylist under rättegången, att det var synd att hon som fängelsekund tvingades ha platta skor på de ikoniska bilderna från rättssalen, eftersom klackar anses kunna användas som vapen.
I varje steg såg Delvey sig själv utifrån, gjorde alla anpassningar hon kunde för att vinna ett spel riggat till hennes nackdel. Jag kollar upp Delveys ålder, jo, vi är lika gamla.
