Barn behövs egentligen inte
Inga-Lina Lindqvist läser Barnmorskan i East End och inser varför hon inte minns sina barnmorskor.
Jag har fött tre barn. Bevisligen måste det ha funnits barnmorskor i rummet. Men jag minns dem inte. För mig var de osynliga.
Jennifer Worth, barnmorska och musiker, skrev en trilogi om sitt arbetsliv och vardag i 1950-talets Docklands i London. Hon gjorde det just för att synliggöra yrkesgruppen barnmorskor, som till skillnad från snygga neurotiska läkare och sexiga vimsiga sjuksköterskor, sällan stått i centrum för litterära verk. Den första delen, Barnmorskan i East End, kom ut på svenska i år.
Böckerna ligger till grund för tv-serien, en gedigen BBC-produktion som charmat en miljonpublik både i England och i utlandet med minutiöst återgivna tidstypiska detaljer och ohämmat romantiskt skimmer.
I lördags sändes sjätte avsnittet i SVT 1.
Känsliga tittare som vill läsa boken i en förhoppning om att uppleva samma mys bör varnas. Beskrivningen av ett hygieniskt försummat kvinnligt könsorgan med syfilisknölar är bara en i raden av dem som Worth obarmhärtigt slänger upp, omväxlande med söndertuggade tungor, två decimeter långa tånaglar och utdragna brakfisar. Hon är plågsamt naturalistisk och köttig.
Barnmorskan i East End är för den skull inte en modern Zola. Texten är lika ofta käck och rosenkindad och trogen sin författares idealistiska världssyn. Fattigdom bör bäras med jämnmod, Gud hör bön och moderskapet är kvinnans sanna källa till lycka.
Samtidigt är Jennifer Worths styrka just detta, att hon skriver från en borgerlig, konservativ position som inte skäms för att erkänna faktiska klassmotsättningar. Att läsa den typen av text är mer befriande än att läsa förment inkluderande medelklassprosa.
För, givetvis finns det klassperspektiv på moderskap. När Worth refererar en föreläsning om fördelarna med flaskuppfödning, kan hon inte låta bli att håna lärarna som ”idealiserar unga mödrar med rötter i deras egen medelklassbakgrund, kvinnor som minns alla reglerna och gör precis som de blir tillsagda att göra.[...] men aldrig kommer i kontakt med mödrar som kan tillsätta andra saker än mjölkpulver, såsom socker, honung, mannagryn, alkohol, magnecyl”. Medelklasskvinnan lyder auktoriteter. Arbetarklasskvinnan är misstänksam mot dem.
Worth skriver om 1950-talets Londonslum, en svunnen värld, men något är det som drar en miljonpublik till böckerna och filmatiseringarna.
Jag tänker att begreppet ”moderskap” har kidnappats av två olika läger i västvärlden. I ena ringhörnan finns en glorifiering av parbildning och barnalstring – forumet Familjeliv.se är en tidstypisk orgie i gammaldags ideal.
I andra ringhörnan står bitterfittorna och skummar av vrede över hur kärnfamiljen tvingar kvinnorna till dubbelarbete och försämrad jämställdhet.
Både glorifieringen av moderskapet och motståndet mot den är tecken på samma sak: barn behövs egentligen inte i ett senkapitalistiskt tjänstesamhälle. De har ingen naturlig plats, annat än som framtida konsumtionsenheter. De fattiga föder barn för att någon ska försörja dem då de blir gamla. De rika fondplacerar och investerar i fast egendom i stället. Om barn ska bli meningsfulla, måste vi själva skapa en mening åt dem. Därför har moderskapet blivit ideologiserat.
Jennifer Worths bok är ett historiskt dokument som får mig att förstå varför jag inte minns mina egna barnmorskor. Varje kvinna som väljer att bli gravid och föda barn riskerar i teorin sitt eget liv. Förr som nu, överallt på jorden. Kvinnan är i den situationen uteslutande sin kropp.
Barnmorskorna blev vittnen till mitt temporära nederlag som ideologiskapande kulturvarelse och av det skälet ville jag radera dem ur mitt medvetande. Jennifer Worths skoningslösa djupdykning i kroppens skörhet tvingar oss att se.
