Kulturkrigarna kommer inte åt Tracy Chapman
Konsten funkar politiskt för att den är opolitisk
Jag minns att disken var så hög. Två våningar fyllda med skivor och en elegant spiraltrappa ner till undervåningen ut mot Sergels torg, det var vägen till informationsdisken.
Jag var så bestämd. Jag hade hört låten på radio och gick fram och nynnade den för killen bakom disken. ”Det är ’Fast car’”, sa han och gick och hämtade singeln.
Jag var tolv år. Det är den första skiva jag köpte själv. ”Köpt själv 1988” har jag tydligen skrivit på baksidan, den står fortfarande i bokhyllan här.
Eftersom jag knappt kunde engelska än var det knappast texterna som drog mig till hennes musik. Det var inte mina åsikter som sökte bekräftelse i en politisk-musikalisk identitet. Snarare lärde jag mig saker om den amerikanska verkligheten genom att lyssna på hennes låtar. Slog i ordböcker och tog intryck av rader om hopplöshet och kamp.
Two weeks in a Virginia jail / For my lover, for my lover
Jag tror att det var det personliga tilltalet. Man lystrade. Hur hon sammanförde det privata, kärleken och längtan efter något bättre, med sakernas läge, den materiella verkligheten. Hon visade att individen och hennes historiska omständigheter samspelar.
You gotta make a decision / You leave tonight or live and die this way
Det kunde jag inte uttrycka då, men det var det jag hörde.
Förra året fick ”Fast car” nytt liv i en cover av den unga countryartisten Luke Combs, född 1990. Han har berättat om hur han hörde låten sittande bredvid sin pappa i bilen. Luke Combs egna sånger handlar om sådant som att tjejer är jobbiga men ganska mysiga ändå. Han är killen vid grillen med en öl i handen.
Tracy Chapman sjunger om hustrumisshandel och segregation, har uppträtt för Nelson Mandela och hon är notoriskt förtegen om sitt privatliv men en sorts gayikon.
På Grammygalan i februari sjöng de ”Fast car” tillsammans.
Som någon skriver på internet: I did not expect to see Tracy Chapman and some white guy.
Det är ett magiskt ögonblick. Man tittar på det helt andlöst. Hon ler blygt, han ser ut som att han inte vet vad han ska göra av sig själv för att det är så stort att stå där på scenen. Hon har gråa stråk i håret – just i dag, när den här texten publiceras på påskafton, fyller Tracy Chapman 60 år. Innan denna kväll på Grammygalan har hon inte spelat live på femton år.
Ett omaka par detta ödesvalår när allting tolkas i politiska termer. Man har vant sig vid att se en sådan sak som en markering. Men det är inte det. De vill faktiskt bara spela ihop. Och det är som att kulturkriget inte kommer åt dem just för att impulsen så uppenbart rinner ur en annan källa.
Some things are bigger than Democrat or Republican, skriver någon på nätet.
Välkommen tillbaka till den mänskliga upplevelsen.
Luke Combs sjunger sången som han har hört den, ur en kvinnas perspektiv om en man som super bort deras liv.
You stay out drinking late at the bar / See more of your friends than you do of your kids
När han kommer till raden om att ”I work in a market as a checkout girl” ändrar han inte på genus, och att Luke Combs blir tjej inför sina truckerkepsbärande fans är en politisk poäng mycket starkare än någon uttänkt strategi.
Jag har försökt artikulera det här förut. Skissat på texter om svensk folkmusik och klassisk musik, att man missförstår konstens politiska sprängkraft om man bara ser en pålagd, yttre manifestation som politik. Men det här ögonblicket på Grammys är det perfekta exemplet.
Det är just för att konsten är opolitisk som den fungerar politiskt, för att konstens möjlighet är att rucka en ur självklara positioner när vi får ta del av andras perspektiv.
Men det betyder inte att de perspektiven måste vara sanna i någon enkel mening.
Jag tog för givet att Tracy Chapman sjöng om sina egna erfarenheter, att hon kom direkt från den verklighet hon skildrade.
Nu när jag läser på litegrann visar det sig att hon hade en collegeexamen i antropologi när hon slog igenom, att hennes mamma arbetade som lägre tjänsteman i delstaten och själv gav ut flera diktböcker. Tracy började spela gitarr inspirerad av det kritvita countryprogrammet ”Hee-Haw” på tv. Själv har hon skakat av sig benämningar som protestsångare, och i stället framhållit att hon läste mycket som barn och skrev små berättelser.
Redan i ”Fast car” antar hon ju en roll, nu när jag tänker efter, den är ett helt liv återgivet av en tjugoåring som inte hade och aldrig skulle få den situation som texten skildrar. Men den uttrycker en existentiell sanning som väldigt många känner igen, Luke Combs fans, artisterna på Grammygalan som sjunger med från golvet, tolvåringen vid skivdisken.
I had a feeling that I belonged / I had a feeling I could be someone
Och jag tänker att docenterna som pekar på Knausgård och liknande litteratur för att förklara att så många författare skriver om sig själva, de kommer nog inte alltid svaren så nära. Det vi hör och ser kan ta många varv runt jorden innan det kommer ut som något självupplevt. Det är det personliga som vi känner igen och lystrar efter. Det är inte samtida, det är tidlöst och det rör sig över gränser och tar många former. Källan rinner upp någonstans mycket djupare.
