– Pappa och jag levde Pippi Långstrump-liv
Marie Lundström om författardrömmen och omvända klassresan
Marie Lundström har lyckats förverkliga en dröm hon haft i åratal.
Hon har blivit författare.
Nu har just hennes andra roman ”Alla måste söder ut” kommit ut.
Och fler är på gång.
– Nu går det inte att sluta. Det känns som fördämningarna i en stor älv har släppt.
Varje vecka lyssnar en halv miljon på hennes intervjuer med författare i Lundströms bokradio. Hon har en förmåga att få samtalen att låta avspända och öppna, som om de utspelas mellan två nära vänner.
Marie Lundströms författardrömmar går tillbaka till 25-årsåldern. Då lyckades hon komma in på Biskops Arnö, en prestigefylld plantskola för lovande skrivtalanger.
– Men jag tackade nej. Jag ville inte vara borta från min dåvarande pojkvän. I dag skulle jag nog ha tagit ett annat beslut.
”Väldigt sårad”
I stället gick hon skrivarkursen Skapande svenska i Uppsala och skickade över sina manus till olika förläggare.
– Jag fick långa refuseringsbrev och blev väldigt sårad. Ett nej var ett nej och inte ett ja. Punkt.
Marie Lundström hade ingen som kunde förklara för henne att sättet de var skrivna på kunde vara en uppmuntran till att jobba vidare med texten.
I stället sökte hon in på en utbildning till radioproducent vid Dramatiska institutet.
– Inför slutprovet skulle jag göra intervju med Mark Levengood. Jag var fruktansvärt nervös och måste gå på toaletten flera gånger. Mark lade märke till det och sa: ”Du går ofta på toaletten. Det gjorde jag också när jag var liten för där fick jag vara i fred”. Då klack det till i mig. Jag gjorde en intervju på sju minuter om hans toalettvanor. Jag tror att den bidrog till att jag kom in.
Grät på toaletten
Marie Lundström hade hittat sin rätta plats.
– Jag blev fullständigt förälskad i det här mediet. Jag fick ett vikariat på kulturredaktionen på radion och hade ingen aning om att det fanns ett så underbart, knäppt och galet ställe. När jag var tvungen att sluta gick jag in på damtoaletten och grät.
Hon tröstade sig med att åka till Paris.
– Men efter en vecka ringde de och undrade om jag kunde komma tillbaka. Det var visst nån som skulle föda barn.
Och på den vägen är det. Parallellt med uppdraget i Lundströms bokradio har hon gått upp fem på morgonen för att hinna skriva sina böcker.
Hennes nya roman Alla måste söderut handlar om Eva som i likhet med Marie Lundström lämnat Norrbotten för Stockholm. Men när hennes pappa i Luleå oväntat dör går hela hennes tillvaro sönder. Han var hennes trygghet. Nu vet hon inte hur hon ska förhålla sig till det som var hennes barndoms trakter.
I viss utsträckning har hon haft sin egen pappa som förebild.
Volvo för 800 kronor
– När mina föräldrar skiljdes var jag nio år. Mamma flyttade och pappa och jag bodde kvar i Piteå. Då fick vi göra en omvänd klassresa. Vi behövde en bil och pappa köpte en Volvo Amazon för 800 kronor. Då slutade vår granne som var advokat att hälsa. Vi hade lite pengar. Pappa var orolig för ekonomin. Jag blev medveten om klass. Familj och hem kan ta slut när som helst. Det är smärtsamma insikter men bra att ha om man ska skriva böcker.
Hon beskriver honom som oerhört viktig för henne.
– Vi levde ett Pippi Långstrump-liv. Pappa kunde laga en maträtt. Det var ugnspannkaka och han var inte särskilt bra på det heller. Vi cyklade till någon strand, spelade minigolf. Han ville vara med mig. Jag var aldrig i vägen. Han tyckte att jag sa fantastiska saker. Den grundkänslan har man eller inte. Den kan man inte fejka. Jag vet hur en bra relation med en man kan se ut.
När Marie Lundström var ung ville hon ut i världen och till storstan. Och hon fick hjälp av staten. Södra Sverige behövde personal till dagis och åldringsvården och folk uppmuntrades att lämna sin hembygd.
– Ingen talade om det pris man får betala för att man kapat rötterna. Vi har inget nätverk kvar där vi växte upp. Allt vi har har vi skapat själva. Men det är inte samma sak som att bottna någonstans. Ett uppbrott blir bara större med tiden. Och man kan inte flytta tillbaka till något som inte längre finns.
