Rösta på några som uppskattar oss gaphalsar
Malin Krutmeijer om de politiska vindarna i Malmö
När Jimmie Åkesson höll tal på Stortorget i Malmö i slutet av augusti fick han kämpa för att göra sig hörd genom visselpipor och burop. ”Varje gång jag är i den här stan står det en massa gaphalsar och skriker”, utbrast SD-ledaren ilsket.
Alla som bor i Malmö vet att det rent allmänt är gott om gaphalsar här: folk gillar att uttrycka sig högt och ljudligt. För mig som kom hit från Halland tog det flera år innan jag fattade att malmöiterna inte var rosenrasande hela tiden. Tordönen på gatan kunde lika gärna vara rent överjävligt överens som på väg in i ett storbråk; tonfallet var detsamma oavsett.
Att vara upprörda tillsammans är Malmöbornas livsluft och det gör att folk, när de snackar politik, kan låta som allt ifrån hett engagerade Sverigedemokrater till revolutionära kommunister utan att nödvändigtvis vara det.
Att sia om Malmös valresultat utifrån något slags känsla är alltså svårt, och den enda opinionsundersökningen jag hittat gäller kommunvalet och är från slutet av maj. Där såg SD och V ut att öka, medan S och MP såg ut att minska. KD och C skulle förbli utanför kommunfullmäktige.
Den lokala moderatledaren har aviserat att han vill försöka ta makten med hjälp av SD, och därmed bryta ett socialdemokratiskt maktinnehav som sedan 1919 endast avbrutits av en mandatperiod på 80-talet och en på 90-talet.
Med storstadsmått mätt är SD starka i Malmö och lär ta minst 15 procent.
Deras paradfrågor brinner ju i Malmö, denna projektionsduk för konservativa dystopier. Skjutningar, gängkrig, ouppfostrade invandrare och dåliga skolresultat dominerar valrörelsen. Hårda tag gäller, särskilt från borgerligheten.
På en kommunalpolitisk debatt gav Miljöpartiets retoriskt skickliga representant svar på tal – med fler cykelbanor.
Malmös socialdemokrater kontrar å sin sida i en valfilm med att de vill bygga ”den unga globala staden som tror på framtiden” och avslutar med ett uppfordrande ”vi SKA framåt tillsammans!”.
Som malmöit är man utsatt. Det är nästan omöjligt att hävda sin verklighet mot utopier och – oftare – undergångsscenarier. Ibland får man släpa skräckslagna utomsocknes svennar till Möllevångstorget för att visa hur trevligt där är.
Den fattiga jobbarstadens stigma sitter djupt. Här är det visst alltid fel på befolkningen, inte minst nu när en stor del av den är ung och mörkhårig. Men kidsen är ett guld: Malmö har en åldersstruktur to die for, sa en regionbyråkrat från Stockholm till mig en gång.
Jag önskar att Malmöborna har vett att rösta på några som, trots att här behövs en del krafttag, gillar Malmö och de som faktiskt lever här.
