Då min värld fick allvarets skimmer
Sandra Wejbro om skottdramat i Gävle
I april 1988 tvingades vår försynte granne Alvar se sin kollega, 64-åriga socialkonsulenten Elvie, mördas i sitt arbetsrum på Länsstyrelsen i Gävle. Själv sköts han i munnen med en kula som krånglade sig fast i ryggraden, men lyckades trots krossade tänder och blodflöde berätta för polisen vem som gått bärsärkagång på sociala enheten och som senare skulle spränga en bomb på socialförvaltningen ett stenkast bort.
Pappa, som då jobbade med arbetshälsa, kallades in akut och mammas kollega på psykakuten hjälpte till att förhandla med mördaren som barrikaderat sig i sitt hem. Hotet kändes skrämmande nära, särskilt som det riktades mot mina föräldrars yrke.
Att nu, 30 år senare, höra P 3 dokumentär om Skottdramat i Gävle ger vuxet sammanhang till min barnhjärnas skräckfärgade minnen. Det infekterade adoptionsärendet som låg bakom allting, händelseförloppets dramatik och bilden av ett Sverige där myndigheter hade öppna dörrar för vem som helst att klampa in.
Det var också ett Sverige där mördaren kunde dömas till psykiatrisk vård och sedan släppas fri efter bara något år.
Vår granne Alvar blev aldrig sig själv igen, varken fysiskt eller psykiskt, och dog i förtid.
Med dagens ögon framstår behandlingen av brottsoffren närmast bisarrt
nonchalant och i rätten blev de av advokaten beskyllda för att ha drivit mördaren till vansinneshandlingar med sin ”kallhamrade byråkrati”.
Dramat gav upphov till en diskussion om myndigheters säkerhet och krishantering. Det var också en av flera händelser som i början av 90-talet ledde till en skärpning av kraven för att kunna dömas till psykvård.
I dag skulle varken rättssystem eller allmänhet acceptera att en man som bevisligen gått till attack mot samhällsinstitutioner och hållit en hel stad i skräck bara några år senare kunde vandra fritt runt på våra gator.
Skottdramat i Gävle visar hur Sverige förändrats, på både gott och ont. Min värld fick ett allvarets skimmer den där aprildagen för 30 år sedan.
