Krälande dans både horisontellt och vertikalt
Cullbergbaletten utforskar sinnenas samverkan i Plateau Effect
DANS Det är riskabelt att formulera de förväntade reaktionerna hos en publik. Koreografen Jefta van Dinther säger sig med sin Plateau Effect för Cullbergbaletten vilja utforska sinnesanalogierna: ”Jag vill att kroppen, ljuset och ljudet bokstavligen ska bre ut sig och nå fram till publiken ...” Ja, när nu ljudet, vars volym torde nå ut långt utanför Dansens Hus, dränker allt annat, hur går det då med de andra skikten?
Föreställningen inleds med att dansarna sjunger och rådbråkar ett grått, gigantiskt tygstycke som täcker hela scenöppningen. Vartefter förvandlas tyget till ett slags tält, så småningom segelduk, medan dansarna smidigt krälar omkring och försöker resa alternativt bemästra tygduken som tycks anta alltmer organiska egenskaper. Krälandet sker både horisontellt och vertikalt, gärna långsamt, som i ultrarapid.
Ungefär halvvägs in i den timslånga föreställningen börjar ett annat tempo anas, den stora segelduken spänns upp, dansarna sliter för att hålla den på plats, bara för att sedan reva den och långsamt rulla ihop den till en gigantisk, ormliknande tingest där dansarna återgår till att röra sig i ultrarapid tillsammans med det avlånga föremålet. Först mot slutet, efter lite stroboskop och den decibelintensiva ljudmattan, vidtar ett slags spastisk dans, var och en för sig är de som besatta av musiken och ansträngningen.
Hur är det då med synestesin, eller sinnesanalogin? Den stannar dessvärre i koreografens anteckningar. På golvet är de olika uttrycken tydligt skiktade. Inte minst ljudet.
