Erland Josephson 1923-2012
Jag minns ett tillfälle för några år sedan när jag såg en ung skådespelare i salongen till Dramatens stora scen närma sig den av parkinson drabbade Erland Josephson. Varsamt lutar han sig fram och frågar försiktigt: ”Hej Erland. Hur mår du?” Josephson höjer rösten och svarar kraftfullt: ”Storartat!”
Ja, han var ju på teatern. Hur kunde han annat än trivas? Erland Josephson debuterade som svamp. Detta nämner han i en av sina självbiografier apropå sin första bestigning av scenen i en skolpjäs. Med tiden blev det otaliga, närmast oräkneliga roller inom film och teater. Det handlar om hundratals roller. Och antalet teaterföreställningar som han genomförde måste räknas i tusental. Enbart på Dramaten, där han var anställd sedan 1956, skapade han sjuttiofem rollfigurer. När han inte spelade skrev han böcker, ett tjugotal, och dramatik, runt tjugofem. Han regisserade, skrev filmmanus och en handfull bilderböcker. Mellan 1966 och 1975 var han chef för Dramaten.
Hans omfattande produktion inom det talade och skrivna ordets domäner vittnar om en energi och arbetslust som kan göra vem som helst avundsjuk. Men det fanns också ett slags ödmjukhet hos Josephson. Hans självklara närvaro på teaterscenen drog förvisso alltid uppmärksamheten till sig, men aldrig med åthävor. Det kunde handla om en egen betoning i repliken, förmågan att med en blick eller en liten rörelse låta publiken ana vad rollfiguren tänker och låta oss se och känna vad det är som rör sig inom figuren innan orden ljuder. Och den berömda uppriktigheten som präglade varje gestaltning.
Åldern verkade inte spela någon roll hos denne rolltagarmästare. Jag minns när han och Lena Nyman spelade Romeo och Julia på Teater Brunnsgatan Fyra 2005. Två allt annat än unga skådespelare sittande vid ett bord får Shakespeares tragedi att ljuda som vore det för första gången. I den sista rollen han gjorde på Dramaten, Sagoberättaren i Sultanens hemlighet 2005, kom han inglidande på en specialkonstruerad rutschbana, förmodligen den enda spektakulära entré han någonsin gjort.
Det är svårt att föreställa sig svensk teater och inte minst Dramaten utan Erland Josephson. Hans livslånga samarbete med Ingmar Bergman bildade ett slags nav i karriären. Från filmen Till glädje 1950 fram till Saraband 2003, och som en av Bergmans skådespelare från tiden på Helsingborgs stadsteater på 40-talet över Göteborgs stadsteater och sedan på Dramaten. Internationellt arbetade han med storheter som Peter Brook (Körsbärsträdgården) eller filmregissörer som Theo Angelopoulos, István Szabó och Andrei Tarkovskij. Riktigt hur stor han var utomlands är nog inte tillräcklig känt här hemma.
Om sina erfarenheter har Josephson skrivit i sex självbiografiska böcker; Rollen, Sanningslekar, Föreställningar, Självporträtt, Vita sanningar och Svarslös (1989 - 1996). Det är underhållande skildringar och minnen där han också översätter sitt skådespeleri till ord med samma lätta hand som han intog scenen eller filmrutan.
Trots all denna passionerade lätthet tycktes Erland Josephson rymma hela teaterhistorien. Jag önskade att det nu, när hans långa, verksamma liv som så många har fått bevittna i salongen är till ända, förhöll sig på samma sätt som han har sagt om skådespelarkonsten: kan man bara låtsas uppriktighet, så kan man spela vad som helt. Kanske även sin egen död.
