Gladiatorerna
Kristoffer Viita om förlorad manlighet och rätten att offra sin hjärna
Klockan är nästan tio på lördagskvällen.
Sen middagstid har jag glott på killar som slår, sparkar, stryper och bryter i varandras leder i en åttkantig bur i Globen. För varje ny rond promenerar ”oktagonflickan” runt buren i ett par minishorts. Killarna framför mig skriker ”We love you!” och fistbumpar med varandra när hon vinkar tillbaka.
Efter ett långt montage av spektakulära knockouts till soundtracket av The Whos Teenage wasteland tar konferencieren ton. Veteranen Bruce Buffer, traditionellt klädd i svart kostym och med silverfärgad bakåtslick, vrålar äntligen: ”It IS TIIIIIIIIME!”.
Nyligen kom världens största kampsportsliga till Sverige och Stockholm. 15 000 personer fick se MMA, mixed martial arts, på högsta elitnivå för första gången. Biljetterna till Ultimate fighting championship-galan i Stockholm sålde slut på tre timmar, utan att presentera några färdiga matcher. Jag träffar kampsportsjournalisten Andreas Bruzelius från Fighter Magazine som säger att ”det är som om Hultsfredfestivalen hade sålt slut utan att presentera några artister”.
Så starkt är varumärket UFC.
1993 anordnades de första mästerskapen i UFC. Upplägget var enkelt: två män släpptes in i en bur för att banka skiten ur varandra, tills en blev knockad eller gav upp. Det fanns knappt några regler eller viktklasser. Den första matchen hölls mellan en 200 kilo tung sumobrottare och en holländsk kickboxare, där den senare sparkade ut tre tänder på sin motståndare, varav två fastnade i foten.
Idén till UFC föddes när manusförfattaren John Milius, mest känd för manus till Apocalypse Now och Conan the Barbarian, besökte de i MMA-kretsar välkända Gracie-brödernas brasilianska jiu jitsu-gym i Los Angeles. Milius blev så imponerad att han lobbade för att starta något större och mer kommersiellt.
”Det var när den politiska korrektheten kulminerade”, berättade Milius i ett reportage i Men’s Journal 2002. ”Män hade förlorat sin manlighet i Amerika och vi ville skapa äkta kampsport som hyllade de manliga dygderna – mod, strid”.
Det biologistiska argumentet återkommer hos utövare och arrangörer som ofta är överens om att ”fighting ligger i vårt DNA”.
Idén med en åttkantig bur kom just från Conan Barbaren, enligt Milinius, eftersom ”Conan slogs i en oktagon-grop”.
I början var tävlingarna ett experiment för att testa hypoteser som ”kan en boxare vinna över en brottare”. Ligan fördömdes och förbjöds i nästan alla amerikanska stater, bland annat tack vare senator John McCain, som kallade UFC för ”mänsklig tuppfäktning”. Ligan höll på att konka hårt, men 2001 köptes UFC upp av de förmögna casinobröderna Frank och Lorenzo Fertitta, som gjorde sin kompis Dana White till ansiktet utåt.
De reglerade, lade till supertunna handskar och delade upp viktklasserna. Framför allt renoverade de UFC från freak- till Las Vegas-show med stora löner, överdådig pyroteknik och förvandlade sina fighters till superstjärnor. Mer pang för din pay-per-view helt enkelt. Fertitta-bröderna förstod tidigt värdet av att använda den amerikanska drömmen som marknadsföring.
Innan de fick en pr-boost av realityserien The Ultimate Fighter (2005–2012) använde Fertitta-bröderna fightern Tito Ortiz som galjonsfigur för deras nya liga.
Ortiz passade perfekt. Han kom inte bara från fattiga förhållanden och räddades från fängelseliv tack vare fightingen, han odlade en genomtänkt rockstjärnepersona (blonderat hår, eldsflammor på shortsen) som nu dominerar kulturen i UFC. Ortiz manager menade att en stark image är viktigare än om du vinner eller förlorar, en mentalitet som i dag avspeglas i tatueringar, frisyrer och alias som Mad Dog, The Young Assassin, The Spider, the Mexicutioner, Mayhem och American Psycho.
Flera fighters har skrivit bästsäljande biografier.
Bland andra Chuck Liddell som i Iceman: my fighting life (Dutton, 2008) berättar om när han slagits, vunnit och avslutar en kväll av hårt festande med en orgie. Morgonen därpå hade han sex samtidigt som han gjorde en radiointervju. ”Alltså, jag försöker inte skryta, men det är vad som hände”.
Tio år efter köpet är UFC:s moderbolag Zuffa värt över en miljard, mer än alla boxning- och wrestlingligor. Bröderna Fertitta äger 40 procent vardera, Dana White 9, och 2010 såldes 10 procent till Flash Entertainment, ett statligt förgrenat företag från diktaturen i Abu Dhabi.
”Vi vill göra det här över hela världen”, kommenterade Lorenzo Ferittita affären i New York Times, de kan öppna dörrarna lättare än vi kan.
På UFC i Globen utgörs klientelet av fighters, gymsnubbar med hårdsminkade flickvänner samt fans med vikingahjälm och något mer sluttande axelpartier. Kvällens crescendo nås under sista matchen mellan svensken Alexander ”The Mauler ”Gustafsson och brassen Thiago Silva, då hela publiken stämmer in i sången ”Slå han på käften”. Testosteronet från 15 000 personer skulle kunna fylla ”Ericsson Globe” till hälften.
Gustafsson nöter ner Silva tills halva hans ansikte är rött och uppsvullet. ”The Mauler” vinner till slut på poäng och tackar alla sina svenska fans på engelska, så att tv-tittarna runt om i världen också förstår.
I dag är MMA världens snabbast växande sport men det finns fortfarande många som anser att det borde förbjudas.
Trots att skadefrekvensen i MMA i Sverige är jämförbar med ridsport eller boule används ofta själva ”syftet att skada”, som argument för att förbjuda MMA.
Kerstin Fredholm möter både hjärnforskare och fighters med ett mer filosofiskt perspektiv i sin nya reportagebok MMA – Sweet Violence (Fredholm & Claesson, 2012). Och båda sidor verkar överens om att slag mot huvudet skadar hjärnan. Däremot anser många fighters att de äger sin hjärna och har rätt att offra den.
”Borde inte var och en i ett modernt, demokratiskt och sekulariserat samhälle själv få avgöra vad som ger livet mening och vad som är värt att riskera”, skriver Fredholm och drar en parallell till fetma – västvärldens största hälsoproblem – som är mycket dyrare att behandla ur samhällsekonomiskt perspektiv.
Den franske filosofiprofessorn Alain Badiou har sagt att ”vi behöver en folklig disciplin. Jag skulle gå så långt som att säga … att de som inte har någonting har bara sin disciplin”. Den som varken har kulturellt, ekonomiskt eller akademiskt kapital har alltså disciplin och självuppoffring. Ett slags organisation för de lägre klasserna.
MMA erbjuder en sådan disciplin.
Men sporten fungerar också som hedonistiska gladiatorspel där underklassen slåss för de övre klassernas nöje, och en fitnesskultur som delvis exploaterar myten om råare manlighet i lifestylemodell.
