"Superpapporna" en fasad för ny karriär
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-07
Ulrika Kärnborg om att
2010 var året då karriäristerna behövde spendera tid med familjen
Förr gick det en knivskarp gräns mellan yrkeslivet och privatsfären, mellan jobbet och familjen, mellan männens värld och kvinnornas.
Så är det inte längre, nu flyter världarna in i varandra, eller åtminstone kan man låtsas att de gör det. När det passar. Nästa gång jag ertappas med fingrarna i syltburken vet jag i alla fall vad jag ska säga.
Jag kliver åt sidan hörrni. Måste tillbringa mer tid med ungarna.
För 2010 har en helt ny utväg öppnat sig, nämligen den att välja familjen när jobbet väljer bort dig.
Om du är man vill säga.
Thomas Bodström gjorde det. Sven Otto Littorin gjorde det. Den 54-årige vd:n för ett nationellt storbolag som i januari åtalades för sexbrott, gjorde det (Aftonbladet 30 okt). Massor av bloggande män på mellanchefspositioner över hela landet har gjort det. De drog sig ur i samma stund det började brännas och skyllde på familjen.
Och visst vore det underbart om det var sant. Att det vi ser här är början på en ny trend, en revolution där eliten av svenska män väljer att kasta bort sina karriärer, sina kontaktnät och möjligheterna att öka på sina redan ansenliga förmögenheter, för att vara hemma och laga farfalle med broccoli åt snoriga småttingar.
Men tittar man lite närmare på vad de nya superpapporna gör när de påstår sig ägna sig åt familjen, börjar det osa katt. Thomas Bodström har sagt till Aftonbladet att han under det så kallade sabbatsåret tänker skriva en ny bok, om svensk och amerikansk politik, samtidigt som han och Claes Borgström utvidgar sin advokatfirma. Jaha, är detta pappaledighet, tänker jag. Vem tar i så fall hand om barnen?
Jag orkar inte längre, sa Littorin till Fredrik Reinfeldt och drog snyftvalsen om de stackars barnen som fick betala för att pappa var en offentlig person. Sen visade det sig att hans avhopp berodde på sexköp och ett otroligt stökigt privatliv. Barnen fungerade bara som svepskäl. Den 54-årige vd:n är numera affärsutvecklare, inte för att han vill det utan därför att han inte har nåt val. Av det utlovade familjelivet blev förmodligen inget. Så är det ju alltid. I vissa kretsar är ordet pappaledig nyspråk för karriäromstart. Och det skulle vara helt okej, om inte sammanhangen vore så cyniska.
För låt oss vara uppriktiga, inget av det här har med önskan om ändrade könsroller att göra. Det handlar inte om jämställdhet eller om längtan efter större närhet utan om något som är ganska otäckt. Nämligen det att vårt samhälle ser barnen som små accessoarer - inte individer som är mål i sig själva, utan medel för de vuxnas självförverkligande.
Nästa vecka: Åsa Linderborg
Ulrika Kärnborg
