Språket är ett vapen
Hanna Hallgren om Alakoskis nya roman och varför stilistiskt motstånd är så viktigt
Susanna Alakoskis roman Håpas du trifs bra i fengelset är på många sätt en viktig bok. Till skillnad från Magnus Nilsson ( Aftonbladet i?går) är jag ointresserad av epitet som ”bra” eller ”dålig” då det gäller att tänka kring litteratur. För mig är Alakoskis bok tematiskt viktig; den väver samman klass, etnicitet och kön på ett sätt som låter den spegla en komplex väv av över- och underordningar. Den gestaltar med andra ord en intersektionell förståelse av klass. Denna förståelse föreslår jag – den namnlösa kritiker på Aftonbladet som Göran Greider i sin artikel den 25 februari polemiserar emot – att chefredaktören på Dalademokraten tar till sitt hjärta och begrundar, eftersom det skulle fördjupa hans analys av just ”klass”.
Det mina slutrader i recensionen av Alakoskis roman söker reflektera över hör samman med relationer mellan stilistik och politik. Hur kan vi föreställa oss en samtidsprosa som politiserar sin stilistik för att gestalta frågor som rör klass, etnicitet och kön? Hur ser den prosa ut som gör sig ansvarig för att textens ”hur” också skapar betydelser, och att vi därför, för allt i världen, måste välja språk.
Detta handlar inte, som Annina Rabe gör gällande i Svenska Dagbladet den 20 februari, om att odla en polarisering mellan vanlig och experimentell prosa. Snarare handlar det om att lyfta fram de politiska och etiska spörsmål som hör samman med valet av stil.
Berättelser som gestaltar underordnade gruppers liv måste inte skapa stilar som harmonierar med modernismens krav på ”nyskapande”. Politisk radikalitet kan mycket väl överensstämma med lättillgänglighet. Och det finns berättelser som enbart i kraft av sin existens har ett berättigande, för att de vittnar om liv och livsformer. Det här är grundläggande tankar som återkommer både inom arbetar-, kvinno- och de antirasistiska rörelsernas historia. Men inom dessa rörelser återfinns också tankar om att skriva sig ut ur det språksystem som symboliskt, ideologiskt och systematiskt skapar ens underordning. Det handlar om strategisk krigföring. Att riva sig ut med sin skrift och sin kropp.
Jag tror knappast att det finns någon författare som skriver om sociala orättvisor och samtidigt söker bjuda stilistiskt motstånd mot systemet, som inte reflekterar över frågor som rör elitism, exkludering och folkbildning. Men var går egentligen gränsen mellan att exkludera och att folkbilda och vem har rätt att definiera denna gräns? Vem bestämmer vad ”massorna” så att säga anses klara av? Skiftar detta från en tid till en annan? Finns det politiska intressen bakom fastslåendet av ”folkets” maximala kapacitet?
Att ifrågasätta förståelsen av hur en folkbildande text ser ut är tydligen känsligt. Det vill säga: att fundera över om litteratur som skriver om sociala orättvisor men som inte arbetar med stilistiskt motstånd som medel, löper risk att bli något annat än folkbildande.
Jag tycker på många sätt mycket om Håpas du trifs bra i fengelset. Men jag läser den inte som en stilistiskt radikal skrift, utan tvärtom. Som en roman vars språkliga och berättartekniska verkningsmedel är så effektiva och heltäckande att jag snarast förvandlas från medskapande läsare till översköljd textkonsument.
I mig väckte detta en rad frågor om litteraturens och kulturens plats i dagens samhälle: Var går till exempel gränsen mellan folkbildning och konsumtion i? dag? Mellan lättillgänglighet och marknad? Är det ens möjligt att tänka tanken att en litteratur som speglar sociala orättvisor, men vars stil bygger på igenkänning och effektivitet kanske faktiskt misslyckas med att verka emancipatoriskt? Vilka risker löper denna litteratur? Vilka risker utsätter den sig själv för?
När Göran Greider hävdar att en bok som får förstadagsrecensioner, diskuteras i radio och tv tillhör en mobbad genre har jag svårt att förstå vad han menar. Risken denna litteratur löper handlar inte om att väcka förargelse. Snarare om att bli totalt ofarliggjord. Som en bricka i det spel den själv har sökt ifrågasätta.
