Krigsiver är allt som hörs när pacifismen tystnar
Alla tycks tala maktens språk och söka tröst i nya patriarker
När kriget kommer till Ukraina befinner jag mig i Buenos Aires.
Det är märkligt att vara så långt ifrån dem man älskar när världen tycks förändras så snabbt.
Ändå erbjuder distansen ett avstånd som de första reaktionerna där hemma verkar sakna. Det känns enklare att se på allting som om det redan vore i går; politikernas utspel, kulturskribenternas analyser och kommentarerna på sociala medier. Mitt i allt tyckande finns bara en sak som är omedelbart, och det är kriget självt.
Det blir tydligt under stridens första veckor att det funnits två läger i den politiska offentligheten, men att de nu sammansmällt till en enhet. Till höger finns krigsförespråkarna. Till vänster finns salongspacifisterna. Men när kriget väl utspelar sig i Europa ropar samtliga efter ökad militarisering.
Samtidigt som Vänsterpartiet svänger i frågan om att skicka vapen till Ukraina går jag runt på ESMA, den gamla flottbasen i Buenos Aires, där militären torterade, våldtog och mördade vänsteranhängare under den USA-finansierade diktaturen. Vindsvåningen i militärkomplexet kallas fiskskålen. Här trängdes människor ihop med förbundna ögon, på ytor så små att de borde vara omöjliga, innan de fördes in i flygplan och slängdes ner i floden.
Jag läser Thomas Engströms text i Aftonbladet om att Sverige borde gå med i Nato. Alla verkar överens om att svaret på östs offensiv är att välja väst – som om det vore ett krigsbrott i sig att säga att Joe Biden och hans föregångare också har blod på sina händer.
“I Sverige är enigheten så kompakt att man nästan blir rörd”, skriver Alex Schulman i DN. Vad är det då för en sammanhållning han beskriver? “Aldrig tidigare i historien har S och SD delat flyktingpolitik som nu. Kan det vara så att den här katastrofen ändå har något gott med sig? Kanske är detta krisen som gör att polariseringen äntligen minskar”.
De säger sig vara emot kriget, men aldrig tidigare har jag sett en så enad front för militär upprustning
Skribenterna på Sveriges största tidningar har inte blivit tillsagda att blint repetera maktens språk, men ibland kan man nästan tro det. Själv finner jag ingen tröst i att vara överens med fascister, varken under fredstid eller under ett brinnande krig.
Medan människor flyr från beväpnade styrkor i Ukraina, medan de flyr från Tigray, Jemen, Afghanistan och Syrien, söker den svenska offentligheten desperat efter en auktoritär famn att vila sig hos en stund. De säger sig vara emot kriget, men aldrig tidigare har jag sett en så enad front för militär upprustning.
I Expressen hyllar Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj som den perfekta mannen. De beskriver honom som “en annan typ av maskulinitet, en manlighet som med självklarhet orienterar sig med hjälp av de klassiska dygderna. I stället för självupptagenhet eller ömklighet, ser vi män som tar ansvar, som värnar de utsatta och svaga och som ser till andras behov före sina egna”.
Samtidens analytiker är ingenting annat än krigsivrande daddys girls.
Mot Rysslands despot söker de tröst i nya patriarker. På frågan om hur vi ska hjälpa människor på flykt söker de svar hos Sverigedemokraterna. Och när det imperalistiska kriget rasar mot Ukraina hoppas de på att en stark man ska rädda dem.
Ett krig är ett krig. Vem som slutligen står med fingret på avtryckaren kommer vi aldrig att kunna kontrollera
Jag vill säga att det är lätt att vara pacifist i fredstid, men det har aldrig funnits någon sådan, bara en kalkylerande överläggning om vilka liv som ska räddas och vilka som kan rationaliseras bort.
Varje konflikt kräver sin egen sammanhållning. Varje tid sin egen berättelse. Hur vi väljer att berätta om det som just nu pågår avslöjar någonting om vilket samhälle vi anser önskvärt. När Vänsterpartiet gör gemensam sak med högern och skickar krigsmateriel till Ukraina letar jag desperat efter en annan gemenskap.
Den hörs inte lika tydligt, den antimilitaristiska rörelse som vet att krig aldrig upphör genom finansieringen av vapen. Men den finns likväl där. Vi finns här. Och när de auktoritetstörstande salongspacifisterna tids nog kommer att spela förvånade över att även de vapen som signerats av vänstern slutligen kommer vändas mot folket, då kommer vi inte att säga vad var det vi sa. För ett liv är ett liv. Ett krig är ett krig. Vem som slutligen står med fingret på avtryckaren kommer vi aldrig att kunna kontrollera.
Vi kan bara fortsätta berätta om en annan vänsterns horisont, byggd av feminister, abolitionister, människor som vet hur det är att fly från militärens våld. Vi kan berätta om en morgondag där svaret på krigets slut aldrig är att skicka fler vapen.
Vi kan intyga att ett imperium aldrig upphör så länge det ersätts av ett annat.
Vi kan bara fortsätta säga det allra mest förbjudna:
Vi kämpar för freden.
