Anfallet på Ukraina har förändrat EU i grunden
Nu måste Europa hitta fram till fred och enighet
Sedan de sena februaridagar då Ukraina utsattes för ett brutalt krigiskt övergrepp från det militärt mäktiga Ryssland skrivs den europeiska säkerhetspolitiken om.
Kriget har redan i grunden förändrat EU:s konstruktion och ideologi. Det tidigare försiktiga samarbetet för att hålla tillbaka Rysslands expansionism har brutit samman. Underordningen och tilliten till USA som europeisk beskyddare kan inte fortsätta. Redan Barack Obama degraderade Europa som geopolitiskt centrum.
Kriget i Ukraina är nämligen ett europeiskt krig: historiskt, kulturellt, geografiskt. Unionen är i bästa fall på väg att bygga en gemensam försvars- och säkerhetspolitik.
EU har snabbt, med stor handlingskraft och enighet, genomfört nödvändig upprustning, levererat vapen till försvaret av Ukraina och upprättat massiva ekonomiska sanktioner mot Ryssland.
”Ryssland belägrar Ukraina. Vi belägrar den ryska ekonomin”, säger Pascal Lamy, en av EU:s legendariska ledare.
”EU för ett totalt ekonomiskt och finansiellt krig mot Ryssland”, deklarerar den franske finansministern Bruno Le Maire i en stund av uppriktighet.
Hur ska då Europa utkämpa krig eller i bästa fall bevara freden i vår del av världen?
I bortåt 70 år har européer tvekat och eller hamnat i svårartade nationella konflikter varje gång frågan om en gemensam säkerhetsordning prövats. Den atlantiska axeln, beroendet av USA, har ställts mot europeisk suveränitet. Koloniala engagemang och rädsla för ett upprustat Tyskland har skrämt EU till passivitet.
Föreställningen om det europeiska försvaret slocknade ändå inte. 1988 sa den franske presidenten François Mitterrand: ”Jag tror och jag hoppas på ett självständigt Europa. Jag hoppas att EG [numera EU] kan enas och utvecklas till en politisk union och om nödvändigt också till en försvarsallians.”
Frankrikes nuvarande president Emmanuel Macron upprepar allt oftare Mitterrands budskap. Macron, som med största säkerhet vinner det avgörande presidentvalet 24 april, är EU:s självklare ledare. Han är också på väg att eliminera rester av den europeiska kolonialismen. Han har kallat det franska kriget i Algeriet, där hundratusentals dog och många miljoner fördrevs, för ”ett brott mot mänskligheten”.
Angela Merkel drev under sina många år som EU:s dominerande politiker, en historiskt begriplig samförståndspolitik med Ryssland och hon stod nära en moraliskt sympatisk pacifism. Merkels säkerhetspolitik har nu upphört att gälla för EU. Det har också hennes hårdhänta ordoliberalism gjort. Den drabbade de fattigaste EU-länderna, slog sönder Greklands självständighet och var på väg att lösa upp EU-gemenskapen.
Tysklands och många andra EU-länders beroende av rysk olja och gas är ett avgörande hinder för EU-alliansen. Oberoende hade aldrig kunnat uppstå med kärnkraftens hjälp
Angela Merkel var mot slutet av sin tid som regeringschef beredd till omprövning. Under det galna Trump-styret rekommenderade hon mer av militärt oberoende för Europa. Under de djupa finansiella kriserna i EU övergav hon också sin auktoritära och disciplinerande ekonomiska liberalism.
De mycket djupgående förändringar som tysk säkerhetspolitik genomgått – dramatiskt ökade försvarsutgifter, hård politik mot den ryska diktaturen – kan få avgörande betydelse för möjligheten att äntligen bygga en europeisk säkerhetsunion. Framgången är i hög grad de tyska Grönas förtjänst. De står för en moralisk utrikespolitik.
Tysklands och många andra EU-länders beroende av rysk olja och gas är ett avgörande hinder för EU-alliansen. Oberoende hade aldrig kunnat uppstå med kärnkraftens hjälp. Den ryska krigföringen illustrerar hur kärnkraftverken mycket snabbt kan förvandlas till lockande bombmål. Dessutom dominerar ryska Rosatom kärnkraftsproduktionen i världen, från uranbrytning till slutförvaring av det i tusentals år giftiga avfallet.
Det pågående krigets enorma hot mot de ekologiska systemen måste påminna också de mest inskränkta klimatförnekarna om betydelsen av förnybara energikällor och en allt snabbare omvandling av produktionssystemen.
Kriget mot Ukraina har drivit tio miljoner människor på flykt från sina hem. Städer har förvandlats till ruiner. Detta europeiska krig sprider självklart sina verkningar till EU, från hotet att medlemsstater angrips militärt till ansvaret att ta emot krigsflyktingar humanitärt. EU har tidigare haft samma uppgifter, när människor flytt USA:s och Natos katastrofala krig i Irak, Afghanistan och Libyen och när syriska medborgare sökt skydd undan diktaturen och dess ryska beskydd.
Det är värt att påminna att den svenska högern, också liberalerna, vill bilda regering med Putinsympatisörer
Formellt kan Ukraina inte erbjudas förhandlingar om EU-medlemskap, men det måste vara möjligt att knyta det krigsutsatta landet till rader av EU- verksamheter, från miljöarbete till olika humanitära projekt.
Fredsarbete, liksom den svåra övergångsprocessen från det totalitära till det demokratiska, måste utgå från mänskliga fri- och rättigheter, erkännande av yttrandefrihet och respekt för gällande gränser. Det går att lära från den omfattande Helsingforskonferensen 1973–1975 som blev betydelsefull för opposition och frihetsrörelser i Öst- och Centraleuropa.
Det europeiska projektet har under något decennium hotats dels av EU:s egen brist på sociala projekt, dels av inrikespolitiska konflikter som följt av den makt som högerextremism och därmed Putinkollaboratörer erövrat. I Frankrike har presidentkandidaten Éric Zemmour sagt att han vill bli ”Frankrikes Putin”. Stora delar av den katolska högern och rader av högerextremistiska partier, däribland Sverigedemokraterna, omfattar Putins moralkonservatism, hans etniska nationalism, auktoritära styre, antifeminism och motstånd mot varje form av liberalism.
Det är värt att påminna att den svenska högern, också liberalerna, vill bilda regering med Putinsympatisörer.
Putins krig har drastiskt minskat högerextremismens lockelse i de flesta EU-länder, dock inte nämnvärt i Sverige.
Center-vänster har blivit, om än bräckligt, den dominerande politiska kraften i EU. Det underlättar arbetet för europeisk demokrati och federalism.
Putin har redan förlorat kriget, den frasen upprepas allt oftare. Nederlaget mätt i moraliska och humanitära termer är tveklöst: massdöd, sönderbombade städer, miljontals människor på flykt. Ryssland är isolerat och på väg mot ekonomisk ruin.
Den militära logiken komplicerar: Ryssland är inte militärt besegrat, inga meningsfulla förhandlingar pågår och medan ryska militärfordon sjunker ner i gyttjan och det ukrainska försvaret blir allt effektivare växer den stora omätliga skräcken: Riskerar vi ett kärnvapenkrig, utlöst av en diktator, skrämd av sitt eget skräckregementes bräcklighet?
Ryssland har tillgång till 6 297 kärnvapenstridsspetsar och material till en produktion som motsvarar flera tusen Hiroshimabomber.
Den ryska kärnvapendoktrinen tillåter användandet av kärnvapen, om landets säkerhet är i fara. Det avgör härskaren Vladimir Putin.
