Den enda nation USA byggde var sin egen
Kriget i Afghanistan var en kassako för den amerikanska försvarsindustrin
Det afghanska folkets lidande har åter hamnat i fokus. Men hur hjärtskärande de senaste dagarnas händelser än är, får vi inte låta bilderna från Kabuls flygplats skymma blicken för de mer djupliggande historiska skeenden som har lett fram till detta katastrofala ögonblick. Bara om vi lyfter blicken kan vi lära av oss av det som nu sker.
Förstörelsen av Afghanistan började inte med att Joe Biden beslöt att dra tillbaka de amerikanska trupperna, inte heller med Donald Trumps beslut att förhandla med talibanerna. Det började inte ens 2001 när George W Bush invaderade Afghanistan.
Detta centralasiatiska land har sedan länge varit en arena för blodiga rivaliteter mellan både stormakter och regionala spelare. Omvärlden – Sovjetunionen, USA, Pakistan, Iran, med flera – har gång på gång ingripit i landets öde, och detta utgör den huvudsakliga orsaken till Afghanistans förödelse.
Interventioner av utländsk militär leder ofta till instabilitet som i sin tur leder till maktvakuum, vilket i sin tur skapar en logik där ännu flera militära interventioner anses nödvändiga. Lokalbefolkningen, liksom lokala allierade, reagerar ofta starkt mot utländsk ockupation och tar till vapen mot ockupationsmakten.
Det främsta motivet för afghaner att stötta talibanerna var att de ville hämnas på amerikanerna. Sorgligt nog har USA hela tiden varit medvetna om detta
Detta skapar i sin tur både önskan om ingripanden från utländska maktspelare, och möjligheter att göra just det. Ständiga militära ingripanden skapar instabilitet, sätter tryck på lokala makthavare och försvagar befintliga institutioner. Det leder i sin tur till en radikalisering av befolkningen och ökad risk för att staten kollapsar.
Faktum är att USA:s intervention i Afghanistan bidrog till att skapa talibanerna, inte bara en gång, utan två. När Sovjetunionen invaderade landet 1979 såg USA en möjlighet att låta Moskva få sitt eget Vietnam-fiasko genom att förse afghanska mujahediner med vapen, vilket lade grunden för dagens talibanrörelse.
Min gamla lärare, den nationella säkerhetsexperten och rådgivaren Zbigniew Brzezinski, förespråkade specifikt en islamsk front mot de gudlösa sovjeterna. Några år senare bjöd Ronald Reagan in ledarna för mujahedinerna till Vita huset, som han med värme kallade ”frihetskrigare”.
Två decennier senare var USA tillbaka i Afghanistan, denna gång som invasionsmakt. Raskt slog de ned talibanerna och inledde vad som framställs som ett ambitiöst nationsbyggande. Afghanistan skulle överhöljas med frihet och demokrati, som en manifestation av amerikansk makt och unipolärt ledarskap.
Men som Anand Gopal skriver i No good men among the living (2015): trots att talibanerna erkände den nya ordningen och drog sig tillbaka från politiken utan planer på att återvända, gav den amerikanska ockupationen av landet dem till slut en andra chans. Den amerikanska militärkampanjen var utformad för att ”bekämpa terrorism”, men med talibanerna nedkämpade och al-Qaida på flykt i Pakistan, fanns det knappt några terrorister kvar att bekämpa.
Detta innebar problem för USA, eftersom den amerikanska militären behövde mål att bomba, hem att göra tillslag mot och terrorister att fängsla – annars skulle deras uppdrag betraktas som ett misslyckande. Alltså bombades mål, tillslag gjordes mot hem och människor fängslades. Detta trots att det inte fanns några entydiga bevis på att dessa faktiskt hade kopplingar till terrorister.
Ofta matade lokala afghanska ledare amerikanarna med falsk information riktade mot rivaliserande grupper och enskilda personer, för att få USA att lösa deras problem. De som gav information till USA, vare sig denna var korrekt eller ej, belönades av ockupationsmakten.
Det tog inte lång tid innan folket vände sig mot amerikanerna och regeringen i Kabul, vilket gav talibanerna en öppning att komma tillbaka. Det främsta motivet för afghaner att stötta talibanerna var att de ville hämnas på amerikanerna. Sorgligt nog har USA hela tiden varit medvetna om detta.
Det enda nationsbygge USA har varit inblandad i var i den egna delstaten North Virginia. Där finns de företag som kontrakterades för invasionen och ockupationen
Under hela den här perioden var lösningen aldrig mer av Amerika, snarare mindre av Amerika. Eller, för den delen, mindre av vilken utländsk ockupationsmakt som helst. Detta är sant även i dag, trots de hemska scenerna från Kabuls flygplats.
Detta leder till den andra självklara insikten. Oaktat USA:s mäktiga militär, så är de varken lämpade, kapabla eller intresserade av nationsbyggande. De har inte expertisen, den strategiska kunskapen eller ens den takt och nyfikenhet som krävs för att förstå de samhällen de vill omstöpa efter sitt eget skön. Faktum är att USA aldrig heller brydde sig om nationsbygget. Uppdraget i Afghanistan gick hela tiden ut på att bekämpa terrorismen, oavsett om det fanns några terrorister att bekämpa eller inte.
När Sovjetunionen förberedde ockupationen av norra Iran i slutet av andra världskriget skickade de inte in förtrupper med spioner eller hemliga agenter för att planera invasionen. I stället skickade de in kulturantropologer som skulle kartlägga det iranska samhället, söka förstå landets maktcentra och den politiska kulturen – allt detta i syfte att kunna hantera de spänningar som en invasion nödvändigtvis innebär. Som kontrast fanns det bland amerikanerna som invaderade Irak endast tre procent arabisktalande. De som under planläggningen påtalade denna brist avfärdades som uppgivna Saddamsympatisörer.
Det enda nationsbygge USA har varit inblandad i var i North Virginia. Där finns de företag som kontrakterades för invasionen och ockupationen, och dessa företag är också de verkliga segrarna i USA:s ändlösa krig.
En färsk rapport över den afghanska rekonstruktionen visar att av de 946 miljarder amerikanska dollar man spenderade mellan 2001 och 2021, så gick 86 procent (816 miljarder) till militära utgifter. Ytterligare 83 miljarder gick till afghanska säkerhetsstyrkor och 25 miljarder till drogbekämpning. Bara 21 miljarder dollar gick till ”ekonomisk utveckling” av landet. Det är mindre än två procent av vad USA totalt spenderade på Afghanistan.
Av de miljarder som gick till den amerikanska militären gick en betydande del till de företag som levererade material, resurser och diverse tjänster till Pentagon under kriget och som har avnjutit en stadig inkomst ända sedan det började. Detta är en viktig förklaring till varför USA stannat så länge i Afghanistan. Vad som var ett ändlöst krig för det amerikanska folket var ett ändlöst kassaflöde för Lockheed Martin, Raytheon, Boeing och Northrop Grumman.
Världen borde välkomna det faktum att den amerikanska allmänheten – både demokrater och republikaner – nu så bestämt vänt sig mot USA:s övermilitariserade utrikespolitik
Därför är det lite svårt att sympatisera med de europeiska röster som nu argumenterar för att Biden skulle ha stannat kvar i Afghanistan. Dessa vädjanden grundar sig på två falska antaganden: att USA kan och vill ägna sig åt nationsbygge i Afghanistan. Det är inte sant. Kriget i Afghanistan handlade om pengar, det var en kassako för den amerikanska försvarsindustrin, inte en kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.
Likväl verkar stora delar av Europa ha svårt att förlika sig med denna verklighet, vilket gör att man hamnar i en inkonsekvent position. Å ena sidan dessa ständiga klagovisor om USA:s militarism, å andra sidan generade beklaganden över att USA inte längre vill agera världspolis. Ju snarare Europa och världen inser att USA:s militär inte är en välgörenhetsorganisation som handlar av godhet, utan av egenintresse där ekonomisk vinst är en viktig del, desto bättre kommer världen att bli. En värld vaccinerad mot en naiv tro på amerikanska motiv gör det svårare att förledas in i vinstdrivande krig som förs under skenet av att hjälpa och befria folk.
Det är dock inte enbart motiven för kriget som har missförståtts. Europa vekar ha missat ett massivt skifte i den amerikanska politiken. Faktum är att antikrigskänslorna hos amerikanerna inte var något som Trump hittat på, utan något högst reellt. Detta är den tredje lärdomen som hjälper till att förklara varför Biden valde att inte stanna i Afghanistan.
Föreställningen att status quo skulle ha kunnat upprätthållas i Afghanistan är en fantasi. Trump slöt ett avtal med talibanerna i februari 2020. USA skulle dra tillbaka alla sina trupper från landet mot att talibanerna inte skulle angripa amerikanska soldater, samtidigt som de lovade att hindra al-Quaida från att verka i landet. Avtalet godkändes enhälligt av FN:s säkerhetsråd.
Föga förvånande förberedde talibanerna ett militärt övertagande så fort de amerikanska trupperna hade lämnat landet. Om Biden skulle ha brutit avtalet och låtit trupperna stanna kvar, skulle talibanerna ha attackerat soldaterna och Biden skulle ha blivit tvungen att skicka ännu fler trupper till landet, i stället för att ta hem de som var där.
Amerikanska medier fokuserar nu på det misslyckade tillbakadragandet. Men hade Biden beslutat att stanna kvar skulle det amerikanska folket vänt sig emot honom. Trots de fruktansvärda scenerna från Kabuls flygplats stötar 60 procent av amerikanerna Bidens beslut att lämna Afghanistan. Om han hade trappat upp i stället för att avsluta kriget, skulle han fått betala priset i mellanårsvalet till den amerikanska kongressen 2022.
Världen borde välkomna det faktum att den amerikanska allmänheten – både demokrater och republikaner – nu så bestämt vänt sig mot USA:s övermilitariserade utrikespolitik. Naturligtvis är detta en liten tröst för alla de afghaner som nu riskerar livet på grund av Bidens misslyckade tillbakadragande. Men detta massiva skifte kan förhoppningsvis garantera att det inte blir något nytt Afghanistan, något nytt Libyen eller Irak som slås i spillror av en amerikansk vinstmaximerande krigsmaskin.
Trita Parsi är statsvetare och vice ordförande vid tankesmedjan Quincy Institute i Washington DC
Övers. Claes Wahlin
