Årets knark är aska på mässan i Göteborg
Poeten Elis Monteverde Burrau skriver om gruppen, flaskölen och eklektiska stolen
DOGMAMÄSSAN 2084
EN RÖSTLOOP (KVINNLIG RÖST, VISKANDE BISKOPS ARNÖ-RÖST, NI FATTAR, TYP SOM RÖSTEN I MOODYSSONS CONTAINER) ÖVER ETT COLLAGE-ARTAT, HALLUCINATORISKT, SINNESSJUKT, LÅGUPPLÖST BILDMATERIAL:
Vi kommer till mässan som en grupp och vi lämnar den som en grupp. En terrorgrupp. Vi är verkligen ett gäng. Vi som överlever. Alla är starkare än kedjans svagaste länk förutom kedjans svagaste länk. Han är död nu, men ingen är död förrän alla är döda. För att recensera en omelett måste man publicera några ägg. För att förstå personer med dyslexi måste man respektera personer med dyslexi. Vi får en t-shirt. Vi får en påse av papp man kan trä över huvudet. Vi får en hink med tjära och fjädrar och annan konfetti. Att köpa är att få. Fotoförbudet är nytt för i år, men det är okej. Det gäller ju, trots allt, över hela Skandinavien. Kollektiv bestraffning är en ömsint filt. Allt är blindskrift. Och det känns fräscht med nya grejer! Vi får anteckna satan bara. Så att vi minns allt det här ofattbart feta. Några av oss menar att det är Soho House-effekten, typ: deras klassiska fotoförbud skapade flumskola, spred sig som en smitta, förlåt, som en sofistikerad energi. Soho House är sen 30-talet ett förlag och ett växthus, och fotografering bestraffas, i största allmänhet, med eklektiska stolen. När vi säger Soho House menar vi Christiania. Mässan har varit i Christiania sen Göteborg följde Norrköpings exempel och försvann, förlåt, bokstavligen gick upp i rök och brygga. Och ljudlöst läge är liksom olagligt. Varför har du mobilen på ljudlöst läge? Vilken författare vill du fota under kjolen? Det olagliga är olägligt.
Vi är verkligen ett flytande gängvåld. Vi får försöka beskriva det runkande Philip Roth-hologrammet, en platsspecifik (”ironiskt blasfemisk”) skulptur i årets ofria medier-lounge (ett fascistiskt barn vann en riggad tävling), med stringenta metaforer. Vi får trolla med knäna. Vi skojar bara. Det spelar inget troll i händerna. Vi har varit här förut. Vi har ett agentavtal. Vi behöver inte anteckna någonting. Ingen läser någonting. Text är bara bildkonst. Svepandet är det nya svarta sen fotografiskt minne blev både prisvärt och avdragsgillt. Om ingen fjättrad journalist objektifierar oss så gör vi det själva. Om ingen adopterar vårt gemensamma trauma så gör vi det själva. Om ingen kompis intervjuar oss så gör vi det själva. Vi tar betalvägen till helvetet. Uppdrag förvanskning medelst diskbänksrealism. En bok är en pensionsförsäkring. Det gäller alla fysiska bokobjekt, de är som guldtackor. Till och med de riktiga idioterna stoppar böcker i madrassen. Har du testat att lämna in en tummad pocket på en pantbank? Gör det. Madrassen rimmar på parnassen och vi kommer till mässan som en grupp eftersom vi vägrar att ge upp. Vi tror på framtiden. Vi tror att mässor är framtiden. Just den här pågår lika länge som en vanlig fasta. Temat är Tema. Jag menar Meta. Årets Temaländer är Mars och Skandinavien. Årets Knark är Aska. (Om publiken kastar upp aska från en död människa, svara med aska från en levande. Svara med din sämsta salva. Du är hela scenen.) Årets Bästsäljare är Flytande Apati. Årets Golv är Lava. Årets Elitism är Folklig. Årets Monter är ett Monster. Årets Svitfest är ett Urvattnat Manifest (Jan Emanuels mytomspunna svitfest 2023 ägde, by the way, aldrig rum, den ägde aldrig rum för poesi, vi var inte födda då, men vi känner folk som var det och de kan intyga att de inte var där, den inverterade signeringskön till sekretessavtalen var lika lång som UKON:s mumifierade mustascher, vi angiver inte via viskleken). Årets PR-trick är Döden. Årets Syskon är Cystorna, förlåt, Systrarna (vi har hört att Khemiri gav just den folkgruppen, systrar, ett kvinnligt ansikte och att detta skedde under hundåren, parallellt med den utdragna canceleringen av Aleksijevitj).
Vi har, sammanlagt, kanske 16 händer och varannan håller i en flasköl. Man får gå runt med flasköl härinne (läs: ute). Så har det varit sen Eldkvarn exploderade på grund av klimakteriet. Man får ont i nacken om man försöker se diktmuralen i taket (en fascistisk sjukpensionär vann en riggad tävling). Det är högt i tak under bar himmel. Det är omöjligt att planka in och ut. Det står en kille här utanför och bränner kalorier utan tillstånd. Vi känner AI-generalen, alla som taktiskt nog började producera outsider art så fort de kom in i kylan känner AI-generalen. Vi sitter ihop, vi delar inte kropp, men koppel – vi deltar i kulturen (vi uppskattar interaktiv textil). Vi åkte hit i en stor bil som styrde sig själv. Den hade liksom jättestora hörlurar på sig. Den var ett tåg. Ljudboken sipprar ner. Det är nästan som en saga. Nästa år lanseras boken som dropp. Intravenös feelgod. Fascistiska barn kan inte längre skilja på Karin Boye, DFW, Solvej Balle och Nostradamus. Fascistiska barn hänger och slänger och super i det nya barområdet. Vi är inte en hybrid så mycket som en falsk hydra. De som avlider gör just det. Samtalen är så esoteriska! Allt sker i realtid. Snacket pågår hela tiden. Luften är fri, tom på löften, tom på luft och integritet. Ryggraden är riggad. Vad är motsatsen till blindskrift? Lägereldslimerick. Vattnet är i princip gratis. Plasten är otrolig, platsen: utbytbar. Lars von Trier var vår morfar. Han önskade bekantskap med yngre obildad dam, längesen nu, 2023. Han sökte en musa och fann vår mormor. Han blev besviken, men han var kåt, det var helt okej. Hon var sjukpensionär, sjukt ung.
Vi har sju amputerade pappor. Om vår skönlitterära debut inte räknas som debut tar vi igen det på gungorna av latex. Vi har små, små kameror på oss som filmar allt. Det råder inget filmförbud. Atomvinter är det nya Sommar i P1. Att fota är mycket värre än att filma. Att fota är toxisk hädelse, speciellt vid vatten. Att filma är gudomligt. Det heliga tillståndet är ständig rörelse. Vi kommer till mässan för att göra en dogmatisk film om moral. Vi försöker uppleva olika saker som kan bli användbart i klipprummet. Visa oss en hemlig kammare som inte är ett klipprum. Visa oss en woke Homeros! Visa oss en representant från det psykotiskt marterade köttberget, Generation Z, som inte tvångsbältades och brännmärktes mitt på det globala torget som en tungomålstalande booktok! Okänd kvinna, burning man! Vår kult är större än er kult! Vi går på blurbverkstad. Det är lite som kroki, fast man kallar herrar novellmästare istället för att teckna av tomrummet på deras blekfeta innerlår. Tjejer äger tomrummet på herrars blekfeta innerlår. Vi går till stället där man får ett pris och vi tar emot det priset. Alla som går dit vinner ett stort litteraturpris. Det är inte problematiskt. Alla med biljett är på kortlistan och alla som infinner sig vinner. Vi håller ett tal. Vi tackar vår redaktör, vår morfar, securitas, spindeln i nätet. Vi säger något ruttet om Danmark. Vi hälsar hånfullt till vanligt folk med vanliga jobb. Något sentimentalt om den gamla världen vi aldrig upplevde. Vi filmar oss själva och vi blir rörda, för att vi känner igen oss. Vi går in på ett sexhotell och lägger oss som en grupp, som hundar, som systrar, som jävla karlar, som år. Vi somnar in, det är en arbets- och konsumtionskritisk workshop. Vi filmatiserar oss själva passivt, som en mamma i soffa, en Eva Illouzzzzzer, en läskunnig (liten) prins. Vi drömmer om kollektiv epilepsi. Författarförbundet godkänner bara autodidakta tatuerare. Man måste öva på grishud. Allt handlar om balans och clout bombing vid navelns rand.
Vi kommer till mässan som en grupp och vi lämnar den som en grupp. En terrorgrupp.
