Expressen Kultur totalt utan sting
Blundar för fascistframgångar i Ukraina – den tidigare antinazistiska getingen har tappat gadden
Låt säga att en presidentkandidat i ett näraliggande land finansierar en paramilitär styrka som rekryterar internationella volontärer. De ger sig ut i strid mot landets egna medborgare som han menar deltar i en ”separatistisk sabbath”.
Vad nu det betyder.
Presidentkandidaten skryter om de han dödat och kräver att de fiender som överlever ska fråntas sina medborgarskap. Han vill förbjuda ett flertal politiska partier och förhindra utlänningar att engagera sig politiskt. Han vill rensa upp sitt land med våld och hans krigshetsande retorik fylls av uttryck som ”ukrainofober”, ”nationell återfödelse” och ”landsförrädare”.
Vid sin sida har han ytterligare en paramilitär bataljon som använder sig av klassisk nazistisk regalia.
De är också nationalister, knutna till ett nazistiskt parti. De säger sig ha en oavslutad revolution att genomföra.
Presidentkandidaten poserar stolt med dessa beväpnade extremister pyntade i SS-tröjor och varghakar. På valsedeln till sitt parti, som uppkallats efter honom själv, listar han kandidater från samma naziorganisation.
Denne presidentkandidat medverkar dessutom till vad som kan kallas tortyr. Han förnedrar och hånar en tillfångatagen, avklädd kombattant från motståndarsidan. En respekterad internationell organisation som övervakar mänskliga rättigheter skriker ut sin förtvivlan över att ingen reagerar.
Låt säga att denna presidentkandidat helt oväntat vinner åtta procent av befolkningens röster i ett val.
Att han blir den tredje mest framgångsrika kandidaten, endast besegrad av två extremt förmögna och rutinerade politiker. Dessutom får två andra uttalat fascistiska kandidater (varav ytterligare en kommenderar beväpnad milis) knappt två procent av rösterna.
I huvudstadens lokalval vinner han inte mindre än nio procent och ett konkurrerande parti på den högerextrema kanten mer än sex procent.
Låt sedan säga att du är en opinionsbildare och journalist på en svensk liberal tidning vars antifascistiska traditioner inte bara är stolta utan till och med unika. Jag skulle drista mig till att säga att de är grundläggande för tidningens självbild.
Vad vore då din rimliga reaktion på detta? Att uppröras? Att fördöma eller förvånas? Att kanske försöka granska och förklara? Att titta närmare på vem presidentkandidaten är och vad han vill? Att försöka ge dina läsare, varav många tilltalas starkt av tidningens stolta antinazistiska arv, en god inblick i vad som pågår i det närliggande landet?
Nej.
Inte i dag.
I stället kvittrar du glatt att valresultatet i EU-parlamentsvalet var betydligt mer upprörande och att de som oroat sig för fascismens framväxt i Ukraina hade fel. Du gör det i ett försök att peka finger åt en tidningskonkurrent som gjort ett uppriktigt försök i att bevaka den europeiska nyfascismen.
Du påpekar sturskt att det egentligen förhåller sig tvärtom. Det är i Ukraina som drömmen om det sanna Europa lever och kanske är det bara du som förstår det stora skeendet. Europas intellektuella har blivit provinsiella, hävdar du ampert.
Det är i alla fall exakt vad Expressens kulturredaktör Karin Olsson gör.
En skribent som blir allt mer ointressant för varje stingslig notis hon producerar.
En skribent som verkar ha bytt sitt kritiska perspektiv och sitt journalistiska uppdrag mot ynkliga vendettor i sociala medier.
Det råder knappast några tvivel om min syn på Sverigedemokraternas inskränkta och småborgerligt främlingsfientliga politik och deras våldsamma svans av nazister. Jag har i reportage, opinionsartiklar, i sociala medier, så fort jag fått chansen försökt förklara vilket bedrägeri jag anser att deras politik och inte minst deras kultursyn är.
De har konstruerat ett problem som inte finns. Och de vill lösa sitt ickeproblem genom att peka ut delar av Sveriges befolkning som oönskade.
Men jag måste faktiskt erkänna att jag tusen gånger hellre lever i ett land där Jimmie Åkessons enfaldiga kulturkamp får nio missnöjesprocent i EU-valet än ett land där milisledaren och den revolutionäre nationalisten Oleh Ljasjko får åtta procent i ett presidentval.
Han är nämligen beväpnad. Han är en av de karismatiska, våldsamma högerledare vi definitivt bör oroa oss för i Europa.
Men det är fullkomligt ointressant i Olssons liberala tankebubbla där Anne Applebaum och Timothy Snyder dikterar världsbilden och öst står mot väst i en historisk strid. En tankebubbla där den mentala Berlinmuren troligen aldrig kommer att rivas trots att verkligheten för tillfället skjuter pansarrobotar mot den med civila dödsoffer som följd.
För det kan väl inte vara så att Olsson inte vet bättre? Att hon egentligen inte intresserar sig för vad som händer i Ukraina? Att hon fortsätter att romantisera Majdanupprorets protest mot oligarkerna trots att det resulterade i att en ny oligark fick makten? Att hon snarare än att försöka begripa det komplexa inbördeskrig som nu rasar – där separatister med fientliga relationer till Kreml, ukrainska antiterrorist-styrkor och privata miliser redo att skjuta vem som helst nu skrämmer civilbefolkningen på flykt – griper enkla populistiska poänger bara för att kunna tvåla till en tidningskonkurrent?
Expressen, tidningen som en gång startades för att vara ett antinazistiskt bålverk (det var på den tiden Aftonbladet var en skamlig, nazivänlig publikation) håller på att bli en löjlig institution. I alla fall på kultursidan.
En sida mer intresserad av popularitet på sociala medier än sin omvärld. En tidning som helt gett upp försöken att skildra och förstå den mångfacetterade högerpolitiken i Europa.
Men historien går ständigt vidare. Vi får tacka Expressen för det som varit och fortsätter granska den europeiska högerextremismen på egen hand. Vi börjar med Oleh Ljasjko.
Det är ingen idé att drömma sig tillbaka till fornstora dagar.
Det är det ju som bekant mest fascister som gör.
FOTNOT Texten har uppdaterats. I en tidigare version av texten stavades Oleh Ljasjko "Oleg Lyasjko"
