Offer för män - igen - och igen
Martin Aagård om ”Jihad Jane” som i dag döms för mordkomplotten mot Lars Vilks
Hon var en före detta prostituerad kvinna, våldtagen av sin far som barn, länge bosatt i husvagn.
En missbrukare som gått på crack och crystal meth.
Kort sagt – en människa som knappast skulle bli omskriven om hon inte händelsevis dog en spektakulärt våldsam död.
Plötsligt flög hennes namn över jorden.
Den 9 mars 2010 - bara fem år efter att hon försökt ta livet av sig med en överdos - trycks nyheten om den blonda, amerikanska kvinnan som i hemlighet var islamistisk terrorist, rakt upp i åsiktskorridoren på världens antijihadister.
Nyhetssändningarna skakar av indignation. USA gör sig redo för ett nytt kapitel i kriget mot terrorismen - nu bor de mitt ibland oss. I Sverige skriver en nervös ledarsida: ”Vi ska vara rädda för Jihad Jane. Riktigt, riktigt rädda”.
Sedan dess har det varit märkligt tyst om Colleen R LaRose - kvinnan som skulle mörda Lars Vilks.
Hon erkände sina brott för snart tre år sedan, men domen har dröjt ända tills i dag. Delvis på grund av att hennes irländske medkonspiratör ännu inte lämnats ut till USA. Delvis på grund av… ja, vad? Det hela är ganska mystiskt.
I höstas sköts beslutet upp ytterligare en gång.
Åklagarna i Philadelphia säger att hon samarbetat men att hon fortfarande utgör ett hot mot allmänheten och yrkar därför på ”decennier i fängelse”. Hon har redan suttit i fem år.
Att få en intervju med Colleen LaRose är i dag omöjligt. Fängelsemyndigheterna i Pennsylvania nekar förfrågningar bestämt. Men två journalister har trots det lyckats granska hennes liv i detalj. Den irländske reportern Ciaran Cassidy och John Shiffman på Reuters.
Den berättelse de fått fram är fruktansvärt sorglig.
Våldtagen av sin far rymmer LaRose hemifrån vid 13 års ålder och blir prostituerad. Hon blir gravid men får missfall. Vid 16 gifter hon sig med en dubbelt så gammal man. Efter ytterligare ett misslyckat äktenskap kantat av småbrott och droger hamnar hon så småningom i Pennsburg, Pennsylvania.
Ett one night stand med en muslimsk man i Amsterdam väcker hennes intresse för islam. Väl hemma i USA registrerar hon sig på datingsajten Muslima.com. Hon konverterar på Instant messenger, men lyckas varken sluta dricka eller lära sig att be. Däremot börjar hon kommentera jihadistvideos på Youtube under det uppseendeväckande namnet ”JihadJane”.
Redan då är hennes karriär som jihadist på väg att ta slut.
En privatspanare som kallar sig ”Rusty Shackleford” noterar det lustiga namnet. Det tar honom fem minuter att ta reda på hennes verkliga identitet. Trots att han tycker hon är löjlig rapporterar han henne till FBI.
När polisen väl dyker upp förnekar hon allt.
Hon berättar omedelbart om FBI:s besök för sina nya vänner hon fått via Youtube. Vänner hon säger sig ”älska”. En femtonårig pojke i Maryland som fascineras av Malcolm X och översätter jihadistvideos från urdu till engelska. En hittills oidentifierad man som kallar sig ”Eagle Eye” och påstår sig stå i kontakt med al-Qaida. Samt en man på Irland.
Med dessa bröder på nätet har hon i ett par års tid diskuterat islam, jihadism och terror. Vid ett tillfälle har ”Eagle Eye” uppmanat henne att döda den svenske konstnären som avbildat profeten Muhammed som en rondellhund - Lars Vilks.
”Åk till Sverige”, skrev han.
”Och döda honom.”
Efter ytterligare ett besök från FBI händer allt väldigt fort.
Mannen på Irland heter Ali Charaf Damache och bor i den lilla idyllen Waterford. En diversearbetare som av en nära vän beskrivs som en patetisk figur som desperat letar efter kvinnor på sajten Muslims4marriage.com. Hans vänner påpekar att hans fixering vid kvinnor är ”haram”, men han är besatt. På nätet kallar han sig ”Black flag”.
Via dejtingsajten får han kontakt med Colleen LaRose och Jamie Paulin Ramirez - en kvinna från Klippiga bergen som redan har tre äktenskap bakom sig. Hennes senaste make hade med sig en AK47:a till första träffen.
Damache lovar att om de kommer till Irland ska han undervisa dem i ”Koranens mystiska skönhet” och lära dem att be.
De anländer med ett par dagars mellanrum. LaRose åker via Amsterdam där hon köper en burka. Ramirez kommer med ett spädbarn - sonen till en papperslös mexikansk invandrare. Hon gifter sig omedelbart med Damache.
Väl på plats får de båda kvinnorna städa och dela säng i Damaches ettrumslägenhet. Koranundervisningen uteblir. Bönen likaså.
Damache, som påstått sig vara ledare för en islamistisk organisation, mannen som sagt sig anordna ”träningsläger” för terrorism, visar sig vara en bluff.
Efter fyra veckor får hon nog.
Då gör hon något anmärkningsvärt. Hon går in på FBI:s hemsida och anmäler sig själv. Hon har ont om pengar och tänker att polisen borde kunna hjälpa henne med hemresan.
Till sin förvåning får hon inget svar.
Den 16 oktober 2009 landar hon på Philadelphia international airport och grips omedelbart. FBI håller händelsen hemlig i fem månader tills de kan gripa Damache och en handfull människor i hans närhet som visar sig vara totalt oskyldiga.
Ett år senare erkänner Jihad Jane allt.
Hon erkänner att hon verkligen ville döda Vilks. Hon erkänner att hon twittrat uppmaningar att samla pengar till jihad. Hon erkänner att hon stulit ett pass från en amerikansk pojkvän. Och att hon ljugit för FBI.
Så visst är den vita, amerikanska hemmafruterroristen skyldig.
Men den islamska terrorismens nya fas visade sig snarare vara en av de äldsta historierna som finns - historien om en kvinna som fallit offer för män i hela sitt liv. Från sin egen far till männen med spännande nicknames på internet som lockade med romantik och hemliga uppdrag.
I Edward Snowdens läcka från NSA finns ett dokument där myndigheten påstår sig ha spelat en viktig roll i att förhindra Jihad Jane från att mörda Lars Vilks. Det är ett märkligt påstående. Redan när hon kastade sig in i kommentarsfältet på Youtube var hennes verksamhet avslöjad.
Snarare visar fallet Jihad Jane hur uselt resultatet blivit efter ett decennium av övervakningskrig mot terrorismen. De enda terrorister vi lyckas gripa är de som låter sig övervakas - de totala amatörerna.
Enligt den enda intervju Colleen LaRose gjort har hon hittat kärleken på nytt i fängelset. Föremålet för hennes känslor är en medfånge hon aldrig har träffat ansikte mot ansikte. Även han är muslim.
LaRose sitter isolerad 23 timmar om dygnet och har inte tillgång till internet, men genom att skopa upp vatten ur toalettstolarna på Federal Detention Centre i Philadelphia kan hon kommunicera med honom via avloppsrören.
De kallar det ”talking on the bowls”.
