Strippskandalen blottar det sjuka filmsverige

Det krävdes lyxyachter och nattklubbar för att någon skulle höja rösten

När en ropar följer andra efter. Så gäller allmänt i ett litet kulturland, särskilt i en filmbransch där många är beroende av många och alla av SF.

Således krävs det en succéregissör med nyvunnet spelrum för att tala ut om den största makthavarens senaste oegentligheter. Att det rör sig om en regissör som inte så sällan förbittrat sig över kritiker och finkultur, till exempel i samband med Sune-filmerna, spelar mindre roll, så länge det finns stora rubriker att sätta.

Förstås är det önskvärt och hedervärt att Hannes Holm säger ifrån. Men det är lika talande att det, i land styrt av jante och sensationsjournalistik, krävs en fet yacht, några rallarsvingar och en dubiös nattklubb för att någon till slut ska reagera. Holm själv var inte ens på plats i Cannes, men närvarande svenskar - från bransch och press - raljerade högt om händelserna redan under festivalen.

I en bättre, mindre populistiskt motiverad värld hade förstås Holm rutit ifrån tidigare, alldeles oavsett händelserna Cannes. De trettio procenten som SF sägs ha lagt beslag på redan före inspelning - något som är mycket mer graverande - har han vetat om länge.

Men det är allra mest graverande i sammanhanget är att medierna inte reagerat tidigare, på Cannes-incidenten, men framför allt på de eviga missförhållanden i svensk film, där privata företag får styra fritt över både produktions- och distributionsled.

Alla kan konstatera paradoxen i att SFI å ena sidan vinner internationellt gehör för sin jämställdhetspolitik, samtidigt som SF odlar sin grabbkultur mot internationella höjder. Men är det verkligen så lustigt? Är någon faktiskt förvånad, på riktigt? Att statens politiska mål ännu en gång visat sig divergera från näringslivets rådande praxis?

Var är de granskande medierna som oförtrutet skriver om missförhållanden i svensk film, och inte bara hänger på ett löp som någon annan kastat ut, för att täcka upp för sina egen resignation och lättja, sitt eget medberoende?

Alarmerande genusstruktur till trots; problemet ligger inte så mycket hos SF som i filmpolitiken allmänt, i ett filmklimat som ingen längre vill diskutera, därför att vi vant oss också vid oegentligheterna. Visst är det pikant att SF-skutan under Cannesveckan gick under namnet Naughty by nature, men är inte frågan om det namnet främst syftar på det sjukt infekterade och maktkoncentrerade filmsverige.

Tala ur skägget, SF Studios, avslutar Helena Lindblad sin kommentar i Dagens Nyheter (9 juni). Det borde förstås gälla för hela den svenska filmbranschen, och inte minst de ständigt nymornade medier som har för avsikt att bevaka den.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln