Grattis SVT!
Åsa Linderborg om en visionär publicist som nu lämnar Schibsted
Det första Jan Helin gjorde när han tog över som chefredaktör på Aftonbladet 2008 var att städa bort de lättklädda brudarna. Sen återuppväckte han socialjournalistiken med genomgripande granskningar av det nya Fattigsverige.
Jan Helin är värderingsstyrd; humanist, demokrat, besjälad av idén om alla människors lika värde. I hårda, cyniska tider hade svensk kvällspress kunnat gå en annan väg, men Helin har sett till att hålla den kvar vid den gamla traditionen – folklig men aldrig populistisk. Expressen har börjat dra åt ett annat håll, men under Helin har Aftonbladet bibehållit integriteten.
I lika hög grad är Helin visionär. Han har parerat problem och sett möjligheter i en verklighet som andra har blundat för. Denna framåtblick, som han förvaltat av sina företrädare, har gjort Aftonbladet till ett av världens mest framgångsrika mediehus i en tid när marken gungar för alla.
Till Helins facit hör också några publicistiska snedsteg, några personalärenden hade också kunnat hanteras annorlunda. Han har varit borta för mycket, helt enkelt haft för många hattar på huvudet. Och få av oss kommer sakna podden Mattsson/Helin, som varit missklädsamt grabbig och provocerande demoraliserande för oss andra som dagligen ska slå konkurrenten.
Ett par ord för egen del. Jag har kunnat göra den mest radikala och bångstyriga kultursidan utan att Jan Helin nånsin lagt sig i, eftersom han menar allvar med att kulturen ska vara fri, liksom tanken. Det krävs ett visst mått av mod att hantera en kulturredaktion som Aftonbladets, men framför allt att man vågar ge sina medarbetare förtroende. Den friheten har Helin gett alla på tidningen; en av hans styrkor är just att låta folk göra det de är bra på.
Hemligheten med Jan Helin, är att det under den rutiga kavajen bor en oförlöst punkare med Ebba Grön, Sex Pistols (”Never mind the Bonniers”) och Billy Bragg i hjärtat. Det var den punkaren som vägrade sjunga ”Money money money” iklädd guldhatt på Schibsteds julfest ett år när man just gjort hialösa nedskärningar, för att Kapitalet kräver 12 procents avkastning.
Det senaste halvåret har Helin utrett publicistikens avgörande betydelse i Schibstedkoncernen. Innan rapporten ens hann redovisas, presenterade Schibsted en ny ledning (åtta män och två kvinnor). De kommer från ekonomi, annons, teknik och kommunikation. Ingen är publicist. Publicistiken har puttats nån annanstans, längre ner i hierarkin. (Så bygger även Bonniers sin nya organisation.)
Schibsted, som menar sig markera den publicistiska frontlinjen, har blivit så teknikförblindad att man riskerar kasta ut barnet med badvattnet. Man tycks inte fatta att vägarna, skärmarna, kanalerna och kablarna ska distribuera ett innehåll. Att det är journalistiken som drar folk, inte plattformen i sig. Vi som arbetar på Aftonbladet, VG och Aftenposten vill göra journalistik, inte vara distributörer av köp- och säljtjänster. Det är en nåd att stilla be om, att Helins rapport inte begravs i en norsk byrålåda. Om Schibsted förvandlas från mediehus till varuhus, kommer vi aldrig klara de utmaningar som framtiden ställer.
Sverige har världens starkaste public service-företag, det är logiskt att Jan Helin går dit som programdirektör. I honom har SVT rekryterat en framåtsyftande, sällsynt rolig och renhårig publicist som kan trolla bort den irrationella ängslighet som nu präglar verksamheten. (Även här kan man skönja ett plattformssyndrom.)
Med stor sorg önskar jag lycka till. Det ska bli intressant att följa kolossen på Gärdet från det mediehus som alltjämt kommer vara Sveriges ledande nyhetskälla.
