Ingen bor i språket
Inga-Lina Lindqvist om ett romantiserat exilbegrepp
Ordet ”asyl” betyder olika saker, beroende på om man är tjänsteman på Migrationsverket, utvisad flykting eller litteraturvetare.
Poeten, litteraturforskaren och akademiledamoten Anders Olssons nya bok Ordens asyl. En inledning till den moderna exillitteraturen är en essäbok som vill tolka begreppet exil litteraturvetenskapligt. Därmed inte sagt att Olsson vill bortse från de politiska och praktiska aspekterna på exilens villkor, tvärtom ägnar han stort utrymme åt att definiera begreppet även ur ett sociologiskt och politiskt perspektiv.
Boken består av två olika sorters texter. De där Olsson närläser ett litet urval av författarskap som representerar förra seklets framväxande kosmopolitiska, globala litteratur. Och de där han söker en syntes – vad är egentligen exilens litteratur? Vilken betydelse har författarens rumsliga förflyttande för verkens språk, motiv och berättelse?
För mig är själva problemet med ordet ”exil” att jag hört det framviskas otaliga gånger i litteraturvetenskapliga verk, alltid i fetischistisk extas och med överdriven respekt. Vanliga dödliga migrerar för att rädda livhanken eller för att få bre smör på brödet, men en författare, hon brottas med ”exilens villkor” och ”bor i språket”. Det enda som händer när kritiker använder sig av ”exil” som mantra, det är att författarskap alieneras från sina läsare.
Olsson ägnar förordet åt just dessa frågor. Hans ambition är att bena ut vad som skiljer den litterärt fruktbara exilen från såväl ”turismens friktionsfria resande som från den utvidgade arbetsmarknadens mobilitet”. Till sin hjälp tar han Paul Taboris The Anatomy of Exile med dess breda, inkluderande exilbegrepp, där skälen att lämna sitt hemland kan vara ”politiska, ekonomiska eller rent psykologiska”. Med den definitionen tar W.G. Sebald, som i lugn och ro flyttade från Tyskland till England och James Joyce, som trivdes i Trieste bättre än i Dublin, lika självklar plats i Olssons bok som Vladimir Nabokov, som flytt Ryssland under blodig historisk omvälvning och Nelly Sachs, som med fara för sitt liv lämnar Hitlertyskland.
Av den anledningen blir jag aldrig riktigt säker på vad Olsson vill säga till sin läsare – egentligen. Vad är det han vill övertyga, eller upplysa om? Hans gedigna genomgångar av exilens tematik hos de författare han valt ut är ytterst välformulerade. Hela boken igenom brottas jag blott med min egen misstänksamhet mot Olssons grundantaganden.
Han citerar till exempel Joseph Brodsky, för vilken ”en exilförfattare har (det) gemensamt med en gästarbetare eller en politisk flykting” att de alla ”flyr från något som är dåligt till något som är bättre/.../ en förflyttning från en politisk och ekonomisk avkrok till ett utvecklat industrisamhälle med det senaste ordet om individens frihet på sina läppar”.
Sedan avfärdar han det Brodsky skriver, nästan fascinerande enögt, för att i stället läsa in att den landsflyktige givetvis kan göra ”själva dikten till sitt andra hem”.
Ordens asyl avslutas med en sammanfattning som helt bortser från den europeiska politiska verkligheten. Olsson reflekterar över om exillitteraturen kan existera i en värld där ”statsmakterna uppmanar medborgarna till rörlighet över gränserna vad gäller studier, arbete och boende”. Jag undrar verkligen vilken värld han menar. Givetvis uppmuntrar de europeiska statsmakterna sina välutbildade medelklassmedborgare att fritt röra sig mellan företagsfilialerna. Men Europa bygger samtidigt höga murar mot resten av världen. Och jag undrar hur de syriska, libyska eller för den delen belarusiska regimkritikerna har det med sin fria rörlighet. Även om regimen låter dem resa ut – vilken demokratisk stat är beredd att ta emot dem?
Schengenavtalet kan vara ett intressant forskningsämne för en litteraturvetare som vill veta något om framtidens exillitteratur.
Med detta sagt kan jag också se obestridliga kvaliteter i Ordens asyl. Anders Olsson är en lyhörd och pedagogisk förmedlare av kunskap och bäst fungerar boken när han fokuserar på språkets och minnets betydelse för en författare i exil.
Språket man burit med sig i resväskan är inte längre hemlandets språk. Exilförfattaren äger sitt språk på ett mer suveränt sätt och kan hantera det mer ohämmat och obundet. Och de nya språken genomtränger det gamla, i en osmosliknande process. Olsson talar om ett ”gränslöst språktillstånd”.
Ordens asyl kan, just tack vare sin begränsade frågeställning, läsas som en vettig introduktion till stora författarskap som Paul Celans, Samuel Becketts och Djuna Barnes. Härifrån kan man gå vidare och läsa själv. Olsson är en inspirerande introduktör, och det är bokens största förtjänst.
Själv drivs jag till att kolla upp om Marina Tsvetajeva, en av exilens mest tragiska röster, verkligen skrev att ”alla poeter är judar i förskingringen”. Det låter i den översättningen som om hon menade att alla poeter som hamnar i förskingringen existentiellt sett blir judar.
I
själva verket skrev hon så här: ”I denna mest kristna av världar är alla poeter judar”. Hon menade att poeterna kan visa sin solidaritet med de utsatta.
Perspektivet skiftar. Orden klingar olika.
