Den stora jagförnekelsen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-22

Vet man inte på förhand att tonsättaren till URUK heter Martin Larsson lär man inte få reda på det. Inget på cd:n, i filmen eller det medföljande manifestet röjer hans identitet.

Däremot är produktionen ovanligt upplivande. Min omedelbara association är Carl-Johan Vallgrens bok För herr Bachmanns broschyr. Här finns nämligen samma salvelsefulla, gallgula frustande samhällskritik. Musikkritiker är "professionella parasiter". Lyssnare är "giriga, tröstsökande, ensamma och uttråkade". Människor är "ignoranta och likgiltiga". Konsten är "förbränningsmaterial". Sann kommunikation är "omöjlig".

Vem är beredd att dö för sin konst? frågar Larsson. "Inte jag. Men jag vägrar att bli offer för det dåliga samvetet och skapa en tacksamhetens konst, en utslätad livlös dynga... min uppgift är att skita i halsen på konstnärsnämnden, att förakta kulturrådet..."

Larsson gör ingen PR för sin musik. Han lägger en viss stolthet i detta. Återstår då den betydelsefulla betydelselösheten, "icke-kunnandet" - och den absoluta jagförnekelsen. Att inte uttrycka något särskilt utan istället låta sig tillknölas, psykiskt och fysiskt av musikens tryckvågor.

Det finns något väldigt basalt i detta, som påminner om ett antikt förhållningssätt, när allt ligger tyst och avskalat och musik kan jämställas vid moral och psykisk aktivitet. (Titeln URUK ger ju också tydliga signaler till tiden före Bibeln, från eposet Gilgamesh.)

Hur som helst är String Quartet No.1 suveränt bra musik. Mottot är hämtat från Joseph Conrads Mörkrets hjärta och skrevs på en sluten psykiatrisk avdelning när Larsson kände självmordstankar. Det är poesi, klar form, jämvikt, upphöjd enkelhet. De fyra stråkarna skulle lika gärna kunna bytas ut mot två lyror och två kitharor. Medan Brass Quintet släpper loss en ironisk, skämtsam sida.

Naturligtvis har han rätt. Det finns viktigare saker att bekymra sig om än musik. Och visst är han, som han själv säger, både patetisk, totalitär och vädjande. Med den här attityden förblir han en slugger i det lömska musiklivet.

Hela han är ett anpassningsproblem. Dock inte hans musik.

Musik

Mikael Strömberg