Bland kungliga rättikor och svarta sopsäckar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-10

”Tre gäster som ska hitta något att tala om vid middagsbordet”. Så beskrev chefdramaturg Stefan Johansson de tre nyskrivna baletterna av Nils Christe, Sabrina Matthews och Mats Ek som samsas i Stockholmsoperans nya helaftonsföreställning.

Föreställningens tre musikstycken är sinsemellan olika, men alla på sitt sätt fulländade: Philip Glass minimalistiska tredje symfoni, Pergolesis Stabat Mater och Brahms violinkonsert. Här öppnas inga givna luckor för dans. Middagens konversationsämne står klart: kan musik vara för bra att dansa till?

Holländske Nils Christe är först ut med Moving Glass, som gör skäl för sin titel. Det är visualiserad musik, Philip Glass satt i rörelse. Scenens lodräta stålbalkar för tankarna till partiturets taktstreck och mellan dem formerar sig dansarna likt levande noter. En lite fyrkantig association, som koreografin snart styr bort från med sina temposkiftningar och vackra oregelbundenheter. Ensemblen vecklar sig in och ut i en mångfald av rörelser; vassa, jagade, eller virvlande, men varenda en självklar till Glass repetitioner. Det är dans som låter publiken se musiken, och som vidgar den.

I kanadensiska Sabrina Matthews Quondam blir glappet mellan musik och dans bredare. Stycket är skapat för två danspar och sångsolister till satser ur Pergolesis Stabat Mater, om modern som gråter vid korset.

Dansen gör allt för att distansera sig från texten, men idén är otydlig och saknar bärkraft.

Allt oberoende som saknas i quondam finns dock i kvällens sista verk, Mats Eks sprakande Rättika. Den sextonhövdade ensemblen ser ut som hämtad ur ett glammigare, aldrig sänt avsnitt av Trolltider.

Typiska Ek-linjer som de flexade fötterna känns igen, men lustifikationerna är färre än vanligt. Det är en balett utan historia eller huvudpersoner, men med en nog så tydlig berättelse; den om lyckliga sammanhang och kollektivets trygghet. Någon rullar över golvet, de andra marscherar runt, tar ystra hoppsasteg, man stöter och blöter mot varandra, härmar, lämnar och återvänder. Allt stannar upp när några ledsna svarta sopsäckar svävar över scenen, dansarnas ben vajar som rättikans blast i vinden; det är bildrikt och rörande, en Rör inte min kompis-dans med oböjlig integritet.

Clara Törnvall