Kalla konstkriget
Martin Aagård om fattiga öst och rika väst i mässornas märkliga värld
Kalla kriget må ha tagit slut redan 1990.
I konst-Stockholm blossar det fortfarande upp en gång om året.
I dagarna har återigen en konstnärlig Berlinmur rests genom stan. På ena sidan Drottninggatan, i Kulturhuset, trängs 70 fattiga gallerier som bland annat flugit in från Ukraina, Ryssland, Polen, Tjeckien och Serbien på konstmässan Supermarket.
Här är konst synonymt med pyttesmå videoskärmar, seminarier och diskussioner om hur östkonstnärer ska undvika att bli en del av konstens nomadiserande jetset.
På andra sidan Drottninggatan frodas den del av konstvärlden som kör Mercedes, har Hugo Boss-kostym och riktigt stora videoskärmar.
Där, i Konstakademiens ståtliga salar, håller den konkurrerande mässan Market till sedan fem år tillbaka. En mässa som startades för att de hippaste gallerierna i stan skulle profilera sig lite extra. Eftersom nästan samtliga hippa gallerier i stan ligger samlade på Hudiksvallsgatan (tack vare att konstsamlaren Carl Hirsch subventionerar deras hyror) skulle de visserligen lika gärna kunna hålla till där. Men en gång om året flyttar dessa konstvärldens västtyskar alltså ett par kvarter för att visa upp sina nya produkter.
Supermarket drivs däremot helt och hållet av konstnärer och bjuder inte oväntat på konst som handlar om just konstnärer. Galleri Artillerie har kedjat fast en samtidskonstnär i sin monter. I dataspelet Art Assault mejar man ner konstnärer på Kulturhuset. Om man kastar en handgranat med skriften ”Ich kann nicht mer Kunst sehen” så får man dubbla poäng. I My last container som står placerad utanför ingången kan konstnärer välja hur de ska kommas ihåg efter sin död.
Men trots firmafest-stämningen finns det gott om upptäckter. Ukrainska galleriet REP säljer i verket Motherland shop ut delar av sitt hemland. Turkiska Caravansarai håller köttbullsätartävling och säljer katastrofutrustning med sköljmedel. Paul van den Houts geggamoje-pilgrimer är årets skulpturala höjdpunkt.
Supermarket är en smågodisbutik. Utbudet är enormt, allt är färgglatt, ganska sött och man kan omöjligen få i sig allt utan att må lite konstigt.
Market är snarare konstens skaldjursplatå. Pinfärska, noggrant utvalda produkter serveras svalt och läckert, allt är löjligt dyrt och kanske är det hela mest en bra anledning att dricka champagne. Konstsamlare guidas runt på särskilda visningar, sponsorerna är en investmentbank och en advokatbyrå, man håller föredrag om ”unga professionella” som samlar konst. Yuppies! Om alla pratat tyska hade det varit en tidsresa till Alphavilles och Helmut Kohls dagar.
Det är så klart inte dåliga konstnärer som visas. Tvärtom. Här representeras våra främsta. Men när alla gallerier dukar upp ostron så blir man strax mätt.
Visst kan man köpa en bild på Sophie Calles bröst och en bild där man skymtar Lars von Triers snopp. Man kan dessutom titta på en sorglig liten grafik signerad Louise Bourgeois och Truls Melins skåp med ben (en gammal hit) men det är inte här man får sina stora konstupplevelser. Svensk fotokonst föreställer fortfarande transvestiter, kvinnobröst, tatuerade gubbar och högar av olika slag. Nytt för i år är att trähögarna och jordhögarna kompletteras med snöhögar.
På bottenvåningen ligger de unga, hungriga gallerierna. De är kul. Men deras utrymme begränsat.
Ska ni däremot någonsin besöka mässan Supermarket så gör det nu. Den har vuxit från en liten independentfestival för fanzinemakare och performanceartister till en proffsig mässa. I år är urvalet strängare, lokalerna mycket bättre, men fortfarande är den allt annat än strömlinjeformad. I dag uppträder dessutom KLF-grundaren Bill Drummond som krattade manegen för dagens fildelningsdebatt och geek-kultur. Både Supermarket och Bill Drummond är ett måste år 2010. Ett år jag härmed utnämner till konst-perestrojkans år.
Om Supermarket fortsätter att professionaliseras i samma takt så kan nämligen konstmässornas Berlinmur ha raserats redan 2011. Och precis som när den riktiga föll så är det inte svårt att räkna ut vem som blir vinnaren.
