IS-krigarna är inga främlingar
Sverige har ett ansvar att förhindra att utanförskap leder till jihadism
TIDSKRIFT ”Hans död var en symbolisk handling med ett budskap till samhället. Budskapet lyder: Fuck you, det här är min hämnd.”
Så skriver sociologen Evin Ismail i senaste numret av tidskriften Arena om den svenske IS-krigaren Samir. Innan han radikaliserades intervjuade hon Samir för en bok om ”livet i förorten”. När hon får veta att han dött bygger hon en lång text kring intervjuerna. De verkar inte ha pratat om IS eller religiositet, så Ismail får själv spekulera i hans motiv.
Det är en arg och besviken ung människa hon citerar. Samir tycks ha känt sig nedvärderad i hela sitt liv: som invandrare från en stigmatiserad förort och som muslim. Ingen har någonsin sett hans potential, säger han. Det är sorglig läsning. Frågan är hur mycket av Samirs historia som går att generalisera.
Rätt mycket, menar Evin Ismail, och ger i princip det svenska samhället skulden för att hittills runt 300 människor härifrån anslutit sig till IS. Rasism och segregation har drivit dem till att uppfylla föreställningen om muslimer som terrorister. En klassisk förklaringsmodell som reser en klassisk fråga: varför är då bara en extremt liten del av alla Sveriges ”samirer” IS-krigare?
En sak har Ismail alldeles rätt i: det är fel att se IS-svenskarna som främlingar med outgrundliga motiv. De är en del av vårt samhälle. Och ansvaret att förhindra tragedier som Samirs. Det ligger här.
