Stefans Löfvens nya kompisar
Torsten Kälvemark listar regeringens nya samarbetspartners på helgens Natomöte i Warszawa
I april i år skrev Guy Verhofstadt, liberalernas gruppledare i Europaparlamentet, en artikel om den bekymmersamma driften bort från rättsstatliga principer i några av EU:s nyare medlemsländer. Han pekade framför allt på den alltmer auktoritära politiken i Ungern och Polen, en politisk riktningsväxling med förakt för gemensamma europeiska grundvärden.
Enligt Verhofstadt skulle Natos toppmöte i Warszawa 8-9 juli kunna användas som en markering mot den oroande utvecklingen. Om Polen inte tar till sig den kritik som kommit från både EU-kommissionen och andra internationella organ borde statschefer och andra politiska ledare låta bli att resa till mötet.
Liknande tankegångar ventilerades för övrigt under våren i den amerikanska tidskriften Foreign Policy. Men ingen trodde väl egentligen på allvar att EU:s och Natos ledare skulle låta omsorgen om demokrati och rättsstatlighet gå före den rena maktpolitiska demonstration som försvarsalliansens toppmöte utgör.
Alltså åker Stefan Löfven, Margot Wallström och Peter Hultqvist iväg till den polska huvudstaden fulla av förhoppningar. Om de specialinbjudna partnerländerna Finland och Sverige får sitta med vid samma runda bord som de stora spelarna från USA och Montenegro kommer Stefan Löfven med alfabetisk nödvändighet att sitta bredvid Turkiets alltmer maktfullkomlige president Erdogan. De kommer säkert att i pauserna kunna ha viktiga samtal om folkmordserkännanden, terrorbekämpning och mänskliga rättigheter.
Att liberala röster runt om i världen helst skulle vilja kasta ut Turkiet ur Nato behöver vår statsminister inte låtsas om. Även om alliansens grundideologi är en annan än Turkiets nuvarande politik finns det ingen riktig mekanism för att utesluta ett land. Dessutom är ju den turkiska armén alliansens största krigsmakt på denna sida Atlanten. Skulle en borgerlig regering föra in Sverige i Nato kunde för övrigt Turkiets militära kapacitet vara bra att ha i försvaret av Gotland.
Margot Wallström får väl sitta vid ett annat bord men hon kan ju ha intressanta samtal med sin polske kollega Witold Waszczykowski, mannen som varnade för att Europa rör sig mot en oroande blandning av kulturer och folkslag, ”en värld av cyklister och vegetarianer som bara fokuserar på förnybar energi”. Kanske kan han övertygas om att också Polen borde föra en feministisk utrikespolitik i linje med den som blivit Sveriges signum i världen.
Peter Hultqvist kommer för sin del att kunna ha intressanta meningsutbyten med Polens försvarsminister Antoni Macierewicz, en handlingskraftig politiker som under våren lyckades få fem generaler att på oklara grunder ”begära avsked” från den polska armén. Själv har han fått krav på avgång från fem tidigare polska försvarsministrar, inklusive Radosław Sikorski, känd som en av arkitekterna bakom EU:s östliga partnerskap.
Macierewicz fick för övrigt stark kritik redan i samband med att han utnämndes till minister i den nationalkonservativa polska regeringen. Det var den amerikansk-judiska organisationen Anti-Defamation League som protesterade mot att han i en intervju för ett antal år sedan karakteriserat det beryktade ”Sion vises protokoll” som ett intressant dokument. Hans misstankar om internationella antipolska konspirationer är dock främst riktade mot Ryssland. Det är därför som han varit en av initiativtagarna till att senare i år gräva upp kistorna från offren för flygkatastrofen i Smolensk 2010 där en stor del av den polska statsledningen omkom. Han vill utreda om det verkligen (som haverikommissionen konstaterade) var en olycka och inte ett attentat.
Som försvarsminister var Macierewicz en av de huvudansvariga för den stora Nato-ledda övningen Anaconda i juni, en övning där för övrigt också Sverige tappert deltog. Det var denna militära demonstration som fick Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier att i ett obevakat ögonblick tala om ”vapenskrammel och kristjut”. Det kunde vara intressant för både Margot Wallström och Peter Hultqvist att försöka utröna vad han egentligen menade. Var det en kritik riktad även mot den svenska insatsen?
Det finns naturligtvis många fler intressanta personligheter att samtala med kring de runda borden i Warszawa. Det här vara bara några exempel på de politiker som samlas i Natos breda famn. Det är en famn där ingen blir mobbad för sin politiska ideologis skull, inte ens när den (som Verhofstadt påpekat) närmar sig den som företräds av huvudfienden i form av Vladimir Putins Ryssland.
Allt talar för att det, med den gamla väckelsekristna uttrycket, blir ett härligt möte!
