Såret efter Stasi
Hanna Hallgren om den spionanklagade författaren Christa Wolfs uppgörelse med DDR-tiden
PROSA
» Änglarnas stad - eller The Overcoat of Dr. Freud
Christa Wolf
Övers. Aimée Delblanc
Norstedts
En människas minne och glömska, ett samhälles, en världs … I den tyska författaren Christa Wolfs roman Änglarnas stad – eller The Overcoat of dr. Freud vävs epiken kring både glömskans och minnenas sår. Huvudpersonen, författaren ”Christa Wolf” – en kvinna i 60-årsåldern – reser via ett stipendium till Getty-centret i Los Angeles vid 90-talets början. Här ska hon inte bara arbeta, utan också värja sig emot den mediestorm som uppstått i Tyskland sedan hon, i likhet med denna boks författare, avslöjats som ”informell medarbetare” under DDR-tiden. Brottet, begånget 1959, har hon trängt undan, varför romanen i stor utsträckning kretsar kring människans dunkla psyke.
I ”Christa Wolfs” värkande kropp, tumlar rester av förgångna tider och världar – en barndom i den nationalsocialistiska drömmen om ett tredje rike, och vuxenåren i den östtyska kommunistiska utopin. Om nätterna drömmer hon att hon minns eller glömmer, lever eller dör. I vaket tillstånd inser hon att kampen från och med nu kommer handla om att lära sig leva utan alternativ.
Till USA har hon rest på ett pass från en stat, ett land, som inte längre finns – DDR. På frågan hur de efterlevande kommer att minnas 1900-talets vänsterintellektuella, ger romanen följande möjliga svar: ”Kanske […] kommer man att säga att de mot slutet levde utan illusioner, men inte utan att minnas sina drömmar. En dröm om Utopias vind i deras ungdoms segel.”
I den sammansatta tidsväv som är romanens, ryms reminiscenser från 2000-talet och tiden efter 11 september 2001. Wolf redogör för DDR:s uppgång och fall, men filosoferar också över kapitalismens stundande sammanbrott. Året 1989 ges en central ställning, och kanske kan veckorna kring murens fall gestaltas så här komplext först nu, efter ett par decennier.
Med sin täta prosa – mästerligt översatt av Aimée Delblanc – lyckas Wolf belysa den utopiska hoppfullheten om ett annat samhälle, bortom både DDR-kommunism och Väst-kapitalism, som sedan snabbt grusades. På Alexanderplatz samlas människor, och vakter bär orangefärgade band med texten ”INGET VÅLD”; en skådespelerska säger att nu skulle Brecht ha varit med och citerar hans ”Vi har beslutat: att numer frukta dåligt liv / mer än själva döden”.
Wolf kretsar kring sitt sår, försöker minnas att hon under DDR-tiden lämnat ut uppgifter till Stasi om en kollega. Vill begripa hur hon kunnat glömma detta. Samtidigt vilar frågor om själva rätten att minnas över henne. I en drömliknande scen ser romanjaget sin farmors ansikte framför sig. Farmodern svalt ihjäl under flykten 1945 och ”Christa Wolf” har aldrig riktigt kunnat sörja henne: ”Jag har värjt mig mot tanken att hon var ett oskyldigt offer, sa jag. Jag skar av mina känslor eftersom jag skulle och ville tycka att förlusten av hembygden och vårt lidande var ett rättvist straff för de tyska förbrytelserna. Jag inlät mig inte på smärta.”
Till dessa avskurna känslor, som väl kan kallas glömska, ställs egentligen inga frågor; kanske för att de är så allt överskuggande och primära. En sorts skugga bakom skriften, dess tåreflöden, källa: ”Jag vet ju sedan länge att de egentliga överträdelserna är de som sker i det tysta och inte de som syns i offentligheten. Och att man inför sig själv mycket länge förnekar och förtiger dessa tysta överträdelser och aldrig uttalar dem högt. Envist och uthålligt bevarar vi denna innersta hemlighet.” (Citat i original i versaler).
Jag tänker på hur vi tillsammans formar våra kollektiva minnen och kollektiva glömska. Att forskaren Birgitta Almgren har fått tillgång till Säpos Stasiarkiv, handlar om att vi vill börja minnas. Samtidigt väntar vi fortfarande på att arkiv från tiden kring andra världskriget, som belyser Sveriges pro-nazistiska förflutna, ska öppnas. Att över huvud börja minnas denna vår historia, är viktigare än någonsin i ett Europa där fascisterna marscherar på gatorna, sitter i parlament och regeringar och finns representerade på EU-nivå. För frågan om hur vi minns, handlar kanske djupast sett om vart vi är på väg.
