ALDRIG NÅGOT OFFER?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-30
ANN CHARLOTT ALTSTADT läser Big Brother-Linas dokusåpalära
De som vill verka djupsinniga brukar leverera klyschan att förr tittade folk på samma teveprogram men nu är verkligheten så fragmenterad att vi saknar gemensamma referensramar. Det är naturligtvis en sanning med invändningar.
Alla vet ju hur många som exempelvis tittar på Melodifestivalen och Allsång på Skansen, för att inte tala om dokusåporna. Har vi missat ett avsnitt blir vi informerade av kvällspressen eller vänner nästa dag.
Trots all postmodern teoribildning har vi fortfarande ett teverum gemensamt, precis som om tillvaron faktiskt är högst begriplig och möjlig att beskriva.
Och Big Brother-vinnaren Carolina Gynnings biografi är, på en metanivå, lika lärorik som någon samhällsteoretikers verk.
Carolina Gynnings och Ingrid Carl-qvists Ego Girl är egentligen en sorts modern bibel där berättelserna om Gynnings destruktiva liv sammanfattar den dokusåpalära som är giltig också för oss som tittar på. Bokens titel sätter fingret på vad som är väsentligt i samhället och den är skriven på ett språk - och med en komplexitetsnivå - anpassad för 11-åringar fast med barnförbjudet innehåll, kvaliteter som också beskriver den kultur som gjorde henne till stjärna.
Förr brukade utvikningsbilder i exempelvis Fib/Aktuellt åtföljas av en text som försäkrade oss att Catrin 21 var kåt på riktigt, också till vardags. En egenskap som inte bara skulle hetsa upp utan också göra bilderna legitima. I dag måste kvinnor som blivit kända på grund av sex/utseende, ofta med operationer och utvik i bagaget, beskrivas som - egentligen väldigt smarta. Kanske är klichén en nödvändig vdn-märkning eftersom det västerländska sättet för kvinnor att se sexiga ut råkar vara det universella tecknet på hjärnsläpp - nämligen att låta hakan falla. Och smartast av alla sägs Carolina Gynning vara. Ingenting i Ego Girl tyder dock på att detta skulle vara sant när det gäller att göra rätt val och leva bra.
Men det smarta är hur hon framställer sig själv, vilket kan summeras i fyra lagar som vår dokusåpavärld vilar på.
Hon är alltid sig själv.
Hon står alltid för vem hon är.
Hon väljer alltid själv.
Hon är aldrig ett offer.
Att vi alltid väljer själva har i dag blivit både en terapeutisk och politisk sanning i vårt nybrutala samhälle. Trots att vi vet att verkligheten är mer komplex än så, finns inget osexigare än att vara offer. Det är lättare att komma ut som bög än som en person som saknar handlingsalternativ. Den människosynen befriar oss från moraliskt ansvar när vi frossar på den nya Colosseumkulturen. Med gott samvete kan vi också kliva över den hemlöse, zappa bort teverutans svältande barn eller rösta för ersättningsnivåer på 65 procent. Premiäravsnittet av TV 3:s Robinson avslutades exempelvis med att den utröstade deltagaren menade att han hade blivit utsatt för mobbning och att han mådde dåligt och Robert Aschberg kommenterade: "Då avrundar vi det här."
Vuxenmobbning är ett samhällsproblem som rent fysiologiskt kan jämföras med tortyr, men tack vare de fyra grundreglerna är det okej, till och med underhållning.
Carolina Gynning går på nit efter nit och som de flesta av oss så lär hon sig aldrig av sina misstag. Hon delar många kvinnors öde, misshandlad och utnyttjad, men eftersom Gynning måste skydda sitt varumärke får hennes spökskrivare aldrig reflektera över hennes liv. En analys skulle ju komplicera de fyra lagarna. Därför får vi bara i förbigående veta häpnadsväckande saker om Gynnings värld. På ren rutin spyr hon upp maten första kvällen framför kamerorna i Big Brother-huset. För bulimi och kokainmissbruk är ingen sjukdom utan en självklar livsstil för att hålla sig underviktig i hennes modellvärld.
Och trots att hon har drogproblem skickar produktionsteamet in sprit för att speeda upp actionnivån. Gynning dricker sig till minneslucka och har sex framför kamerorna. Ångesten gör att hon vill hoppa av och hon kräver att få bli utsläppt. Men då påstår teamet att hon inte hade samlag på riktigt och att tevetittarna knappt sett någonting.
De blåljuger för att få henne att stanna kvar.
Men Carolina är inget offer, ingen gnällspik, hon gillar läget. Hon måste acceptera att det inte finns några moraliska spelregler när man säljer sig själv på en marknad. På en makronivå ser vi liknande konsekvenser i det nya tävlingssamhället. En skola exempelvis har svårt att gå ut offentligt med att man har problem eftersom den också är ett varumärke. Förr skulle det betyda extra resurser, nu är det dålig reklam som kan leda till att föräldrarna väljer annan skola. Gynning måste rycka på axlarna, gå vidare till nästa episod för att fortsätta bli vald.
Anna Hedin, medieforskare vid högskolan i Gävle, har gjort en liten pilotstudie av hur kvinnor som publik upplever dokusåpor. Men liksom liknande receptionsundersökningar ger den väldigt lite över vad alla redan vet. Programmen fungerar främst som snackisar. Kvinnor får en anledning att samtala om människor och relationer utöver den naturliga bekantskapskretsen.
De skapar en gemensam verklighet. Men den kan tolkas lite som man vill, också bortom de fyra lagarna, som de naturligtvis genomskådar men accepterar.
Men så kommer nästa steg. När de professionella tyckarna ska reagera i offentligheten träder samhällets konventionella klassindelning i kraft - somliga är finare än andra när de är sig själva. De krönikörer med flera som hyllar Gynning tycks beundra hennes livsstil - jetsetpartyn på Rivieran, att umgås med Per Hagman och ligga med kända/rika män. Arvtagerskor, kändisbarn och riktiga modeller smäller alltid högre än en white trash-blondin som Big Brother-Linda
Rosing, mamma från Västerås och bara så patetisk
Ego Girl avslutas med att Gynning står som vinnare i pseudotävlingen "att vara sig själv och stå för det". Hon får ställa ut på gallerier och skriva bok.
Biografi
Samhälle
Ann Charlott Altstadt
