Brun utan sol
INPASSET Sarko-gate
På valdagen 2007 hängde jag och ett femtiotal nikotingula franska fotoreportrar utanför en gigantisk villa i Parisförorten Neuilly. Vi försökte alla få en skymt av den blivande presidenten Nicolas Sarkozy.
Det enda vi såg genom järnstaketen var hans entourage, uniformt klädda i pastellfärgade pikétröjor.
Och mycket mer fick väl inte de franska väljarna se före valet.
Men det räckte.
Den joggande, solbrände, preppy presidenten var ju så ... fräsch. Han lovade transparens, nya tider, förändring. En fransk järnlady i höga klackar som skulle genomföra en politisk Extreme makeover.
I måndags avslöjade Le Monde att Sarkozy använt den franska säkerhetstjänsten till att jaga fram källorna i en skandalhistoria som handlar om en av Sarkzyos vänner – Liliane Bettencourt, 87, ägare till sminkföretaget L’Oreal.
Historien är lika komplicerad som fransk grammatik och börjar allt mer likna Sarkozys eget Watergate (olagligt kampanjstöd, kontanter i kuvert). Presidentens allt mer desperata försök att sminka över skandalen involverar nu stora delar av statens maktapparat.
Franska kommentatorer ser till och med Sarkozys rasistiska kampanjer mot romer och muslimer som ett sätt att maskera hans korrupta förbindelser med makeup-miljardären. Men det är att inte ta hans brutala raspolitik på allvar.
I tisdags skrek EU:s människorättskommissionär Viviane Reding ut sin avsky mot Frankrikes deportationer av romer. Detta får inte hända i Europa igen, var hennes budskap. Frankrike svarade med att klubba igenom lagen om slöjförbud.
Sarkozys tid vid makten har fått solbrännan under den franska högerns pastellskjortor att lysa än starkare. Men tre år efter valet lyser den i en obehaglig nyans som inte har något med fräschör att göra.
Det är en politik som är brun-utan-sol på ett sätt som inte ens den dyraste L’Oreal-kräm kan efterlikna.
