Poeternas protest mot slaveriet
Det finns i dag omsorgsmaskiner. Maskinerna kör in microlax i röven på vegeterande mänsklig gelé och låter det verka, rinna, komma. Förstoppade människor kan till slut skita upp träck, svarta strålar, ur munnen. Sådant måste torkas upp. Detta kan kallas förnedrande för alla parter eller maskinell omsorg. Torka kräk, torka, kräkas. Vad är kärnan i omsorgsarbetet? Tunga lyft, klä och mata, och att bli pissad gratis på.
Det finns en sömn och ett hat i omsorgsarbetaren. Ett tunt skal kring våldet: ”Ska avlägsna avföring under tystnad. Ska se framemot lediga dagar. Ska tillskriva semestern metafysiska egenskaper. Ska tillbaka till missfostren. Ska betjäna skitlönen. Föraktet skrivs varje månad ut på lönebeskedet. Ska inte lyssna och inte ta till orda. Ska blunda och rengöra de statiska kreaturskropparna”, skriver poeten Johan Jönsson i Efter arbetsschema. Samtidigt är allt logiskt. De omsorgskrävande, som samhället föraktar, ska tas om hand av lönemässigt föraktade arbetare. Så att dessa också kan börja avsky, så att djur kan hantera djur.
Barn är osnutet kött som övervakas av fritidshemsmaskiner. I Det gula rummets små terapistycken, av poeten Helene Rådberg, är pedagogerna lågavlönade – det vill säga föraktade – kvinnomaskiner. Utbrända och SSRI-stinna väser de: ”VAR GLAD – GRÅT INTE / tra la / Arbete Med människor Är Utvecklande / tra la la / Arbete Med Människor / Ger Mycket Tillbaka / Jag är glad / tra la lala / så länge människor behöver vård tra / omsorg la plockar jag plastspadar / ur sandlådor, rullar in trehjulingar / och sparkcyklar i uteförrådet / snyter förkylda och allergiska / blåser på alla sorters sår / dukar fram mellanmål / spelar Fia med Knuff / la la.”
Det står kvinnor och barn på gården. Kvinnorna ska varken slå eller försumma barnen, utan utveckla dem. Kvinnorna drömmer om pistoler och självavveckling. Snart får alla smaka på kommunens smisk: ”personalen ska bara skäras ner / huller om buller i Folkets Hus.” Det är natt är och dags och hjärtas lampa … tja, släckes.
