En populist – utan folk
Åsa Linderborg om liberalernas gullegris Macron: Därför är han lika farlig som Le Pen
”Antipopulisten” Emmanuel Macron har populistens alla attribut. Ser ni inte det?
Han presenterar sig som nykomlingen som ska städa ut det gamla och etablerade. Han är ingen politiker, säger han, han är en outsider. En vanlig man som haft ett vanligt jobb – som bankir.
Det är tidens melodi. En ensam, stark man som ska fixa allt. Till skillnad från Trump är han dessutom ung och anses snygg. Välskräddad, välstöpt. Han har gått de rätta skolorna.
Likt andra populistiska soloåkare behöver Macron aldrig brottas med något parti som ställer krav och viftar med kongressbeslut. Han har bara en löst sammansatt supporterskara, En marche!
En marche! är på marsch, men deras ledare vill inte peka ut någon riktning. Som så många populister, vill Macron varken kalla sig höger eller vänster. Med honom uppmanas fransmännen välja ett ledarskap utan politiskt innehåll.
Macron är ”antipopulisten” som rider ut mot ”fascismen” genom att diskvalificera hela poängen med demokratin.
Demokratin bygger på att det finns olika alternativ att välja mellan. Genom att välja tvingas man ta konsekvenserna av sitt beslut. I en fungerande demokrati ska det vara svårt att skylla allt på eliten.
Macron tilltalar dem som inte vågar välja, för de vet inte vad de vill.
Populismen vitaliserar demokratin, den entusiasmerar människor att ta ställning. Så jobbar inte Macron. Hans populism går ut på att inte övertyga någon om någonting, förutom det att man inte ska tycka något särskilt. Allt som behövs, är att man litar på honom.
Han är en inkarnation av liberalismens inneboende problem. Liberalerna kan aldrig engagera människor i en kollektiv identitet. Deras ”vi” kan aldrig handla om några andra än de själva.
Macron är populisten utan folk.
Han tar sig fram med den sortens charmiga uppkäftighet som en populist utan parti måste äga för att bli lyssnad på. Ett valmöte förlade han kaxigt nog utanför 10 Downing Street, där han uppmanade det brittiska finansfolket, forskarna och företagarna att bosätta sig i Paris i stället för Brexithelvetet London.
Meritokraterna, de professionella, de som tror att de tagit sig fram enbart på sin begåvning. Det är hans folk. Macron är populisten för dem med ”aspirationer”. En marche!
I sann populistisk anda vill Macron minska antalet ledamöter i Nationalförsamlingen. Politiker, vad ska vi med de dyra snickesnackarna till?
Hans inställning är teknokratens, som vädjar till det sunda förnuftet. En som försöker få oss att tro att det finns slutgiltiga lösningar på materiella motsättningar som är så stora att de måste vara eviga.
Han beskyller Le Pen för ”opportunism”, men berömmer sig själv för ”pragmatism”. Hon pratar om ”etablissemanget”, han pratar om ”systemet”. Systemet, säger han, ”måste skakas om”. Vad som menas med systemet får väljaren själv fylla i efter tycke och smak. Han är lika smart som hon.
I Macrons valtal finns inga uttalade motståndare, mer än just ”systemet”. Det är för att han saknar maktanalys. Det betyder att han aldrig kan komma till rätta med Frankrikes problem.
Det är nog meningen. Hälften av fransmännen tycker att det mesta är bra som det är.
De som röstar populistiskt brukar anklagas för att vara rädda för förändring. De som verkligen inte vill ändra på någonting, är de som röstar för status quo. En Clinton. En Macron.
Vad ögontjänaren Emmanuel Macron än försöker få sina väljare att tro, är han dock ingen oförarglig mittenpolitiker. Det ”socialliberala” i hans program är mindre skolklasser och ökad invandring. Fördelningspolitiskt är han nyliberal med stora nedskärningar på agendan.
”Outsidern” Macron var finansminister när Hollande genomdrev en historisk försämring i arbetsrätten och kollektivavtalen. Hela Frankrike kokade av protester. Hur hanterade Macron det? Jo, genom att håna de drabbade.
Kolumnisten Cole Stangler skriver i Dissent om hur Macron uppmanade en av demonstranterna, en sextioårig lärare, att sluta oroa sig för nedskärningarna och arbetslösheten: ”Starta din egen business i stället”.
Macron vill skära ner på de offentliganställda. Han vill avreglera finanssektorn. Han vill minska skatterna för de stenrika. Han är obekymrad över globaliseringens effekter för arbetarklassen.
Hans antifackliga och arbetarfientliga ”mittenpolitik” kommer att öka ojämlikheten och lägga sten på börda för dem som redan drar det tyngsta lasset.
Den politiken är beprövad. Det är den som gör att populismen växer i alla länder, på alla kontinenter.
Det är den som fått så många fattiga och arbetare, som är beroende av välfärdsstaten, att sätta sitt hopp till Nationella Fronten. Om de alls röstar.
Marine Le Pen delar in fransmännen i äkta och oäkta. Trots det är hennes väljarkår allt annat än etniskt ren. Arbetarklassen är lika pressad som mångkulturell.
För vanligt folk är inte det här ett val mellan Hat och Kärlek, som den infantila parollen lyder när dåligt insatta människor ska prata politik i sociala medier. För dem handlar det om bröd och smör på bordet. En taxichaufför har inte råd med hur många kollegor som helst.
Det är sådant som får liberalerna att beskylla dem som röstar populistiskt för att vara egoister. Men vad ska man då säga om Macrons väljare som plockar russinen ur EU-kakan och skiter i dem som inte kan göra det?
Som Cole Stangler skriver, passar Macron in i den nyliberala EU-demagogi som vill få oss att tro att vi har att välja på en xenofobisk välfärdsstat eller en liberal kosmopolitisk öppenhet. Det trixet går utmärkt, eftersom den så kallade vänstern inte har ordning i begreppsapparaten och kan förklara skillnaden mellan en gemensamt finansierad och generellt fungerande välfärdsstat och trettiotalsnationalismen.
Att göra det här till ett val för eller mot rasism är inte sakligt.
Vinner Le Pen blir det fritt blås att vara främlingsfientlig. Men det är annat som också står på spel.
Precis som i det amerikanska presidentvalet handlar det franska egentligen om otryggheten och ojämlikheten. Om hur de som vet att de står näst på tur att bli utslagna ska förhålla sig till dem som redan är det.
Efter söndagens valresultat har den som vill vara solidarisk med välfärdsstaten ingen kandidat att rösta på.
Vem kan klandra den sextioåriga läraren som Macron hånade, om han stannar hemma den 7 maj? Han vet förmodligen att inte heller Le Pen är någon lösning. Hon skulle blåsa vanligt folk lika stenhårt som Trump.
Det vet Le Pen också. Det är därför hon hellre pratar om terrorismen än om hur hon ska lösa att var tionde fransman i arbetsför ålder saknar jobb.
Med Macrons entré i politiken går liberalerna en ny vår till mötes. När de var som mest förtvivlade, fick de en alldeles egen populist. En egen frälsare. Just när de sörjde att den gamla tredjevägen-politiken var död, kom den i ny förpackning. En marche! ropar marknaden.
Att Dagens Nyheters ledarsida röstar på Macron, är begripligt. ”Han är hela världens gullegris”, kuttrar de förtjust.
Att vänstern i Europa applåderar att Frankrike står med två högerpopulister att välja mellan, varav den ena är väl så farlig som den andra, är svårare att förstå.
