Nu krävs mer än bara lydiga demonstrationer
Efter COP26: Vi är fortfarande på väg mot helvetet
Var Glasgowmötet ett framsteg eller fiasko? Valet av måttstock avgör svaret. Optimister pekar på att orden ”fossila bränslen” återfinns i sluttexten, för första gången sedan COP3 – se, ett framsteg! Andra kan tycka att den ribban är låg. Vad säger det om FN:s årliga klimattoppmöten att det gått 24 år sedan källan till problemet senast nämndes vid namn?
Det sker i det avsnitt av Glasgowpakten där världens nationer enas om att ta itu med ”ineffektiva subventioner till fossila bränslen” – se, ett framsteg till! Om man tycker att världens nationer tagit ett kliv för mänskligheten när de fått upp ögonen för det lätt problematiska i att produktionen av olja, gas och kol förra året subventionerades med 6 triljoner dollar.
Och: om man bortser från det lilla adjektivet som skjutits in. Det är de ”ineffektiva” subventionerna som ska behandlas – hur då? De ska ”fasas ned”. Vad betyder det? Den normala frasen lyder ”fasa ut”, men den var för radikal för Glasgowpakten.
Detsamma gäller kolet, smutsigast av fossila bränslen: det ska ”fasas ned” – men bara det ”oförmildrade” kolet, alltså det som förbränns utan att koldioxiden avskiljs från röken. När COP-förhandlingarnas president Alok Sharma informerade om de nya formuleringarna bröt han ihop i knappt återhållen gråt. Tory-veteranen Sharma ledde tidigare avdelningen för företagsuppköp på SEB i Stockholm. Om han vill gråta över att kolet kom att omgärdas med sådana ordval, vad ska vi andra göra?
Före COP26 såg det ut som att utsläppen kommer att öka med 16 procent till år 2030. Nu har siffran sänkts till 13. Ett framsteg? Om man glömmer att utsläppen måste halveras under samma period för att inte spräcka en och en halv grad.
Före COP26 landade summan av nationernas klimatlöften på en uppvärmning runt 2,7 grader i slutet av seklet: efteråt, runt 2,4. Optimisterna vidhåller att det bara kan bli bättre, ty i Glasgow bestämde sig världens nationer för att – kanske, eventuellt – återkomma om ett år med nya – förhoppningsvis, i bästa fall – uppgraderade löften.
Så har det sett ut sedan COP1 år 1995. Verklig handling har skjutits upp till nästa år, igen, igen och igen. Under tiden – under blott 26 år av klimatförhandlingar – har mer än hälften av historiens alla utsläpp skickats ut i atmosfären.
Är det då inte lovande att staterna lovar åtgärder? COP-processens historia har fallit i glömska: under de första 14 åren, fram till vändpunkten i Köpenhamn, var det en självklarhet att åtaganden måste vara bindande. Den stat som undertecknade ett avtal skulle förbinda sig att minska sina utsläpp och straffas om den lät bli.
Annorlunda uttryckt har COP-cirkusen degenererat till en årlig striptease, som alltid slutar med att kejsaren står naken
Sedan USA:s intervention i Köpenhamn har regeln varit en annan: av var och en efter sin egen fria lust. Som Naghmeh Nasiritousi, expert på klimatpolitik vid Stockholms universitet, påpekade häromdagen i DN: nyckelverbet ”shall” – ”ska”: att stater ska göra saker och ting – lyser med sin frånvaro i skrivningarna från Glasgow. Länder välkomnas att göra vad de vill, om de så vill, utan förbindelser eller sanktioner.
Om denna frivillighet har det alltid rått delade meningar. Skiljelinjerna sammanfaller med bedömningen av Glasgowmötet: rika stater som USA och Storbritannien jublar återigen, även om deras stämma inte är lika trosviss som efter COP21 i Paris. Fattiga länder, önationer, klimatrörelser vänder i stället hemåt med fördjupad bitterhet.
Uppdelningen tog form i själva rummet i Glasgow, i en serie koncentriska cirklar. Längst in: den hårt befästa och bevakade blå zonen, där förhandlingarna ägde rum. Den största delegationen – 503 individer – kom från företag som producerar fossila bränslen. Den var större än delegationerna från Bahamas, Bangladesh, Filippinerna, Haiti, Mocambique, Myanmar, Pakistan och Puerto Rico tillsammans, åtta länder som alla drabbats hårt av klimatsammanbrottet.
I nästa cirkel, den gröna zonen, saluförde företag från Sky till Hitachi sin miljömedvetenhet i steril mässmiljö. Ytterst omgavs Glasgows centrum av slingrande ringar av ”folkets toppmöte för klimaträttvisa”: här kunde man höra, under valvet från en öppen kyrka, en ung kvinna från västra Pakistan berätta om hur hennes hemby kvävs av de ständigt tilltagande sandstormarna. ”Klimatförändringarna kommer att döda oss inom tio år”, våndades hon.
Bredvid henne satt en ung man från Tuvalu och rapporterade om öar som redan försvunnit för gott, stormar som spolar upp gravar, hav som tränger upp genom gator och golv. Också han kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Men han befann sig i en annan värld än Alok Sharma: i två veckor kom maktens centrum och de yttersta, mest sårbara periferierna nära varandra i Glasgow. Men murar – finansiella, politiska, bokstavliga – höll dem isär.
De murarna kommer att vara ännu högre nästa år. COP27 har förlagts till badorten Sharm el-Sheikh i Egypten, som för att belöna Abdel Fattah el-Sisi för att han slaktade revolutionen: där kommer inga alternativa forum att hållas, inga demonstrationer tillåtas, ingen opposition yttras med minde än fängelsestraff. Den långvariga militariseringen och isoleringen av klimatförhandlingarna går mot ett nytt rekord.
Som om detta inte var nog har även COP28 fått ett värdland, nämligen fossilbränslediktaturen Förenade arabemiraten. Tror någon att världens nationer till slut kommer att leverera där?
Det är svårt att värja sig mot intrycket att optimism om FN:s klimatförhandlingar nu utgör en form av förnekelse. Den mer verklighetsanknutna domen förkunnades av Scotland on Sundays förstasida dagen efter Glasgowmötets slut: ”Ta inte miste: vi är fortfarande på väg mot helvetet.”
Annorlunda uttryckt har COP-cirkusen degenererat till en årlig striptease, som alltid slutar med att kejsaren står naken, innan han åker hem för att fortsätta spela fiol över de brinnande nejderna.
I morgon genomför Bidenadministrationen historiens största auktion för rättigheter att pumpa olja i USA:s hav, på plats i New Orleans, månader efter att orkanen Ida rev sönder Louisianas kust. Frankrikes största privata företag Total inleder inom kort bygget av världens längsta oljeledning, i Uganda och Tanzania, genom 230 floder och 12 skogsreservat och mark där hundra tusen människor inte längre kommer att kunna bo: så kan ännu mer olja föras ut till världsmarknaden.
Emmanuel Macron brinner av iver att stödja projektet. Sharmas och Boris Johnsons Tory-regering står i begrepp att öppna en ny kolgruva i Cumbria och förblir förpliktigat till ”maximal ekonomisk utvinning” av olja och gas i Nordsjön: allt som kan ska pumpas upp. Ingenting uträttades i Glasgow för att vända den utvecklingen. Den fortgår överallt, hela tiden.
… när en Musk eller Bezos eller Branson flyger ut i rymden släpper de ut mer koldioxid på tio minuter än vad en individ som tillhör världens fattigaste miljard gör under ett helt liv.
Men COP-mötena har åtminstone ett värde: forskningsrön tajmas till händelsen och kastar ljus över den reellt existerande fossilkapitalismen. Av en rapport fick vi nu veta att mer än 800 nya olje- och gasfält kommer att ha öppnats fram till slutet av nästa år, om företagen – däribland svenska Lundin Energy – får fortsätta som planerat.
Vi påmindes om att USA:s armé släpper ut mer koldioxid än 140 länder tillsammans, och att samma USA har drivit igenom att militära institutioner inte ingår i utsläppsstatistiken. Vi lärde oss att mänsklighetens allra rikaste procent ökar sin andel av utsläpp från konsumtion, från 13 procent år 1990 över 15 procent år 2015 vidare till 16 procent, om trenden får hålla i sig, år 2030.
Denna ynka enda procent av ultrarika släpper för närvarande ut mer än dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten. I år har den utvecklat ett nytt mode som accelererar vansinnet: när en Musk eller Bezos eller Branson flyger ut i rymden släpper de ut mer koldioxid på tio minuter än vad en individ som tillhör världens fattigaste miljard gör under ett helt liv. Är en smula klasshat för mycket begärt?
COP-mötena har också ytterligare ett värde: som träffpunkter för klimatrörelsen. De fungerar som magneter för protester från världens alla hörn och tillfälle för att knyta kontakter, utmejsla program, dryfta taktiker. Vi var hundra tusen som marscherade genom ett regntungt Glasgow förra lördagen.
Vi var lika många i Köpenhamn 2009, men den här gången hölls också 300 andra manifestationer på samtliga kontinenter utom Antarktis. I detta finns en styrka, och en sorg. Vi är många, fler än förr, men vi gör samma saker – lika rituellt, lika enformigt som på insidan – och vår maktlöshet är monumental.
Extinction Rebellion gled runt genom Glasgow med sina gatuteatrar: aktivister utklädda till oljekapitalister som hällde svart vätska rakt ner i munnarna på andra aktivister tills de gurglade och föll ihop. Visuellt effektivt och fullständigt effektlöst. Förhandlarna inne i blå zonen tycks inte ha tagit minsta notis om våra förehavanden. Polisen prisade dock demonstranternas lydighet: en konstapel tackade oss offentligt för ”positiv attityd och hörsamhet för polismännens instruktioner.”
Så gjorde inte heller denna demonstration minsta avtryck i vare sig process eller historia.
Inga tusentals kommer att demonstrera i Sharm el-Sheikh eller Abu Dhabi. Vissa tongivande aktivister, däribland João Camargo, hälsade detta som en möjlighet: försöken att beveka COP-mötena har nått vägs ände. Nu vidtar ett nytt skede av kamp, ty inget annat återstår. Camargo är en spindel i nätverket the Glasgow Agreement, ett avtal mellan ett par hundra klimatgrupper från Uganda till Frankrike, Bangladesh till England om att publicera inventarier över fossilinstallationer i sina länder och sedan skrida till verket genom direkt aktion.
Om staterna är oförmögna att stänga sådana installationer – ens att låta bli att öppna nya – är det upp till oss andra att göra ett försök. Men då krävs mer än lydiga demonstrationer.
